För generationer av svenskar var Weiron Holmberg ett välbekant ansikte. Han dök upp i filmer som blivit en självklar del av svensk populärkultur och hade en särskild förmåga att göra även små roller minnesvärda. Nu har beskedet kommit att skådespelaren från Göteborg har gått bort.
Weiron Holmberg blev 91 år gammal.
Familjen bekräftade dödsfallet för flera medier. Han somnade in i sitt hem på fredagen, och beskedet väckte snabbt reaktioner bland både kollegor och människor som hade följt hans långa karriär.
För många kommer hans namn för alltid att vara förknippat med svensk filmhumor.
Han var en del av ”Sällskapsresan”, en film som fortfarande citeras och ses av generation efter generation. Han medverkade också i ”Repmånad”, ”Göta kanal” och flera filmer om Jönssonligan.
Men Weiron Holmberg var betydligt mer än sina mest kända filmroller.
Han föddes 1935 i Gamlestaden i Göteborg och kom under sitt liv att bli en tydlig del av stadens kulturliv. Han arbetade även vid Folkteatern i Göteborg och engagerade sig i frågor som rörde socialt utsatta människor.
Det var en sida av honom som inte alltid syntes på bioduken.
På film kunde han vara den färgstarka karaktären som publiken skrattade åt. Privat var han en engagerad göteborgare med starka åsikter och ett stort intresse för samhället omkring honom.
Och kanske var det just kombinationen som gjorde honom så speciell.
Han behövde aldrig vara den största stjärnan i en film för att lämna ett avtryck.
I ”Sällskapsresan” blev han en del av det persongalleri som gjorde filmen till en svensk klassiker. Tillsammans med bland andra Lasse Åberg och Sven Melander skapade han scener som fortfarande lever kvar i svenskarnas minne.
För Lasse Åberg blev beskedet särskilt sorgligt.
De hade arbetat tillsammans vid flera tillfällen och Åberg beskrev sin gamle kollega som en mycket glad och trevlig person. Han lyfte särskilt fram Holmbergs insats i ”Sällskapsresan”.
Åberg konstaterade också att det snart känns som att hela det gamla filmteamet håller på att försvinna.
Det finns något sorgligt i den tanken.
För ”Sällskapsresan” är inte bara en film för många svenskar. Den är ett minne från en annan tid.
När Weiron Holmberg, Sven Melander och Lasse Åberg syntes tillsammans på film skapade de en särskild sorts humor. Den var enkel, absurd och samtidigt väldigt svensk.
Holmberg och Melander spelade i ”Sällskapsresan” ett radarpar som jagade billigt alkohol, och enligt Åberg gjorde de rollerna på ett sätt som fortfarande är svårt att glömma.
Men Weiron Holmbergs karriär började långt innan många av hans mest kända roller.
Under flera decennier arbetade han inom svensk film och television. Han medverkade i mer än 20 produktioner och byggde långsamt upp en karriär där han ofta spelade karaktärer med stark personlighet.
Bland hans roller fanns Biffen i filmerna om Jönssonligan.
För många tittare blev det ytterligare en anledning att känna igen honom.
Han fanns där i bakgrunden av flera av de filmer som formade svensk populärkultur under 1980- och 1990-talen.
Och så fortsatte det.
Han syntes i olika produktioner och blev en av de skådespelare som publiken kände igen även när man kanske inte omedelbart kom ihåg namnet.
Det var en särskild sorts berömmelse.
Inte alltid den som innebär löpsedlar och stora rubriker.
Men den som gör att människor många år senare fortfarande säger:
”Honom känner jag igen.”
Samtidigt hade Holmberg en annan sida som gjorde honom speciell i Göteborg.
Han var politiskt engagerad och blev för många en symbol för den radikala vänstern i staden. Hans personlighet var så pass välkänd att Robert Gustafssons figur ”Weiron i ottan” i ”NileCity” löst baserades på honom.
Det säger mycket om hans genomslag.
Han behövde inte själv spela rollen för att bli en del av svensk humorhistoria.
Hans personlighet hade redan blivit tillräckligt välkänd för att kunna inspirera en helt ny komisk figur.
Men kanske var det först långt senare som hans betydelse blev ännu tydligare.
2015 fick en spårvagn i Göteborg hans namn.
För en göteborgare är det en ovanligt fin hyllning.
Det visar att Weiron Holmberg inte bara var en skådespelare som råkade komma från staden.
Han var en del av Göteborgs identitet.
En person som många förknippade med stadens humor, samhällsengagemang och kultur.
Och trots ett långt liv på scen och framför kameran verkar familjen ha varit det som betydde allra mest.
Efter dödsbeskedet berättade dottern Lena Holmberg för Göteborgs-Posten att hennes pappa var levnadsglad och familjekär.
Hon betonade också skillnaden mellan den person som hela Sverige såg och den pappa hon själv kände.
För publiken var han skådespelaren Weiron Holmberg.
För henne var han helt enkelt pappa.
De stod varandra nära och hade en mycket fin relation, berättade hon.
Det är kanske de orden som gör dödsbeskedet mest personligt.
För publiken kan en skådespelare försvinna från världen och lämna efter sig filmer och minnen.
För familjen är det något helt annat.
Det är en stol vid bordet som blir tom.
En röst som inte längre hörs.
En person som har funnits där under nästan hela ens liv och som plötsligt inte längre finns kvar.
Och just därför känns dotterns ord så starka.
Weiron Holmberg var för många svenskar en bekant figur från vita duken.
Men för Lena var han inte en filmkaraktär.
Han var hennes pappa.
Det är en påminnelse om att människan bakom den offentliga personen alltid har ett helt annat liv än det som publiken får se.
Hans sista tid verkar inte ha handlat om stora rubriker eller offentliga framträdanden.
Han var 91 år gammal och hade enligt dottern sina krämpor.
Men familjen beskriver honom framför allt som levnadsglad och nära sina anhöriga.
Han fick somna in hemma.
Och kanske finns det en särskild värme i just den sista detaljen.
Efter ett långt liv, efter filmerna, teatern, samhällsengagemanget och alla de roller som gjorde honom känd, fick han lämna livet i sitt eget hem.
Nyheten innebär samtidigt att ännu en person från den klassiska svenska filmgenerationen har gått bort.
Sven Melander är redan borta.
Flera av de skådespelare och medverkande som gjorde de älskade filmerna från den tiden finns inte längre.
Och för Lasse Åberg blev Holmbergs död en påminnelse om hur snabbt den gamla filmvärlden håller på att försvinna.
”Snart är hela filmteamet borta”, konstaterade Åberg sorgset.
Det är svårt att inte tänka på alla de scener som finns kvar.
Filmerna kan fortfarande sättas på.
Skämten kan fortfarande få publiken att skratta.
Ansiktena kan fortfarande dyka upp på skärmen precis som de gjorde för decennier sedan.
Men människorna bakom dem blir allt färre.
Och Weiron Holmberg tillhör nu den generation som bara kan möta publiken genom sina filmer.
Det är kanske därför hans död känns som mer än ännu ett dödsfall bland svenska skådespelare.
Han representerade en tid.
En tid då svensk film skapade karaktärer som blev en del av vardagen och då vissa repliker och ansikten nästan blev familjemedlemmar för publiken.
Weiron Holmberg blev en av dem.
Men den kanske viktigaste berättelsen om honom finns inte i hans filmografi.
Den finns i dotterns ord.
För alla andra var han skådespelaren från ”Sällskapsresan”, ”Repmånad” och Jönssonligan.
För Lena var han något mycket enklare och mycket viktigare.
Hennes pappa.
Och det är kanske precis så Weiron Holmberg kommer att leva vidare – både som en älskad del av svensk filmhistoria och som den levnadsglada, familjekära mannen som hans närmaste aldrig kommer att glömma.
Weiron Holmberg blev 91 år.
Han lämnade efter sig filmer som fortfarande får människor att skratta – men också en familj som nu måste vänja sig vid ett liv utan honom.