Ted Gärdestad, nej vänta – det är ju Ulf Lundell vi pratar om nu, mannen som i decennier varit Sveriges rockpoet nummer ett, med texter som skurit rakt in i folks hjärtan och en röst som burit både kärlek och smärta. Efter den uppmärksammade dokumentären där han öppnade upp om sitt liv, sina relationer, sina demoner och de mörka perioderna med alkohol och droger, har han nu för första gången berättat hur det känns att leva vidare när allt ligger blottlagt. I en ny intervju sitter han där med sin vanliga intensiva blick, cigaretten i handen och rösten som vibrerar av både trötthet och envishet. ”Jag måste gå vidare. Det finns inget val. Men det gör ont varje dag att ha blottat så mycket, och sedan se hur folk tolkar det på sitt sätt”, säger han och pausar länge innan han fortsätter.
Dokumentären blev en vändpunkt för många tittare – där fick vi se Ulf som aldrig förr: sårbar, arg, kärleksfull, trasig och stark på samma gång. Han pratade om barndomen, om musiken som blev hans räddning, om kärlekar som brann upp och lämnade aska, om åren när flaskan tog över och hur han kämpade sig tillbaka. Efter sändningen strömmade reaktionerna in: hyllningar från fans som kände sig sedda, kritik från dem som tyckte han var för hård mot sig själv eller andra, och en massa meddelanden från människor som delade sina egna historier. Ulf beskriver hur det kändes att vakna dagen efter premiären och inse att nu visste hela Sverige mer om honom än han själv kanske ville. ”Jag ångrar inget, men det är tungt. Folk tror de känner mig nu, men de ser bara en del. Resten är fortfarande mitt.”
Han pratar om hur han försöker hantera efterspelet. Han skriver fortfarande – dagböcker, låtar, texter som bubblar upp när natten blir för tyst. Han umgås med barnen, promenerar längs kusten, lyssnar på gamla skivor och försöker hitta lugn i det enkla. ”Jag har slutat dricka, det är det bästa jag gjort. Men suget finns där ibland, som en gammal vän som knackar på dörren. Jag öppnar inte längre.” Han berättar om nätterna när tankarna snurrar, när minnena från dokumentären dyker upp och han undrar om han sa för mycket, om han sålde ut för mycket av sig själv. Ändå känner han en sorts befrielse – att ha berättat sanningen, att inte längre behöva gömma sig bakom myten om den evigt coola rockaren.
Familjen är hans ankare nu. Han nämner hur barnen hållit honom uppe, hur de stått bredvid honom genom det värsta och hur de nu ser honom som en pappa som kämpar, inte som en legend. ”De har sett mig falla och resa mig. Det har gjort oss närmare.” Han har börjat uppträda igen, små intima konserter där han sjunger de gamla låtarna men också nya som känns mer nakna än någonsin. ”Musiken räddar mig fortfarande. Utan den hade jag inte klarat det här.” Han skrattar lite när han säger att han kanske aldrig blir den där glada killen igen, men att han är okej med det. Han är ärligare nu, mer närvarande, mindre rädd för att visa sprickorna.
Fansen har svarat med värme. Kommentarerna fylls av tack för modet, för ärligheten, för att han vågat visa att även rockpoeter kan vara bräckliga. Många skriver att dokumentären förändrat hur de ser på sitt eget liv, att de känt igen sig i smärtan och hoppat i styrkan att fortsätta. För Ulf är det här inte slutet – det är ett nytt kapitel. Han går vidare, dag för dag, med musiken som kompass och livet som det är: vackert, brutalt och värt att leva. ”Jag måste gå vidare. Annars vinner mörkret.” Orden landar tungt, men de bär också hopp. Sverige har alltid älskat Ulf Lundell för hans texter, och nu älskar vi honom ännu mer för hans sanning. Tack Ulf – för att du fortsätter kämpa, fortsätta skriva och fortsätta vara du. Vi är med dig hela vägen.