Det finns platser som aldrig riktigt lämnar en människa.
För Lars Lerin är en sådan plats Bohuslän.
När den folkkära konstnären återvänder till Fläskön är det inte bara för att tillbringa sommaren där. Det är som om han försöker komma närmare en tid som sedan länge har försvunnit. En tid då dagarna kändes längre, havet var större och världen fortfarande var fylld av möjligheter.
I dag är Lars Lerin över 70 år och hans liv ser naturligtvis helt annorlunda ut. Han är en etablerad konstnär, författare och tv-personlighet. Men på Fläskön verkar något annat komma fram.
Här blir minnena starkare.
Här finns barndomens bryggor, krabborna, klipporna och havet. Och här finns också familjen.
Lerin har sitt sommarhus på ön, som han köpte tillsammans med sin brasilianske make Junior strax före pandemin. Huset ligger i en miljö som nästan känns som en annan värld. Den lilla ön består av bara några få hus och har en lång historia bakom sig.
När Lerin går mellan huset och sin sjöbod är det lätt att förstå varför platsen betyder så mycket för honom.
Varje morgon går han till sjöboden för att måla.
Där finns färgerna, de stora pappersarken och utsikten över havet. Han målar klippor, stenar, växter och små detaljer som andra kanske skulle gå förbi utan att lägga märke till.
Det är ett sätt att vara nära platsen.
Men också ett sätt att hålla fast vid tiden.
Lerin har själv beskrivit att han gärna återvänder till sina gamla bilder. Ju äldre han blir, desto mer intressant tycker han att det är att se vad han gjorde för flera decennier sedan.
Kanske är det därför Bohuslän betyder så mycket.
För här finns en del av den Lars som fanns långt innan berömmelsen.
Som barn tillbringade han mycket tid i Hamburgsund, Fjällbacka och på Väderöarna. Han minns framför allt somrarna som något alldeles särskilt.
Det var en frihet som han inte upplevde på samma sätt hemma i Munkfors.
På den värmländska bruksorten kände han sig annorlunda.
I Bohuslän kunde han vara sig själv.
Och den känslan har följt honom genom livet.
I dag försöker han ge sina egna barn samma upplevelse.
När barnen leker vid det klara vattnet, fiskar eller följer med ut med båten är det som om Lerin får se sin egen barndom på nytt – fast genom deras ögon.
Han hoppas att de ska få uppleva det han själv fick.
Bryggorna.
Krabborna.
Havet.
De långa sommardagarna.
Det är en enkel önskan, men den säger mycket om honom.
För Lars Lerin verkar inte det viktigaste vara att barnen får ett perfekt liv. Det viktiga är att de får minnen.
Sådana minnen som kan finnas kvar långt efter att platsen har förändrats.
Men den idylliska bilden av sommaren har också en mörkare sida.
När man pratar med Lerin kommer samtalet förr eller senare in på det förflutna. Och då blir det tydligt att hans nostalgiska blick inte bara handlar om glädje.
Det finns ett vemod där.
Han säger själv att han hela tiden har ett vemod i bakhuvudet.
Det handlar om en tid som inte går att få tillbaka.
Han hade det väldigt bra i Bohuslän som barn. Därför gör det också ont att veta att tiden är borta.
Huset han bor i på Fläskön har dessutom en särskild historia. Villan från 1800-talet har tidigare tillhört Nobelpristagaren i kemi Theodor Svedberg.
Själva ön har varit bebodd under flera hundra år och har genom historien varit hem för bland andra fiskare, sjömän, tullare och lotsar.
Det är en miljö full av historier.
Och Lerin verkar nästan vara en del av den historien själv.
Hans koppling till platsen går tillbaka flera generationer.
På Väderöarna bodde hans mormor Alli Holm. Där träffade han också människor som på olika sätt skulle påverka hans sätt att se på världen.
En av dem var konstnären Therése Nordblom, som redan var över 90 år när den unge Lars umgicks med henne.
Han tyckte om att bläddra i hennes gamla album.
Hon hade målat sitt liv i akvarell.
Figurer och minnen hade blivit kvar på papperet.
Det är svårt att inte se en koppling till Lerin själv.
Även han har under hela sitt liv försökt fånga tiden med penseln.
Kanske var det inte en slump att akvarellen blev hans uttrycksform.
Han har berättat att oljemåleriet gick för lätt för honom. Akvarellen däremot gav honom motstånd.
Och just motståndet passade honom.
I dag är hans akvareller en självklar del av den svenska konstscenen. Men bakom den framgångsrika konstnären finns fortfarande den pojke som en gång satt vid havet och såg världen på sitt eget sätt.
Det är också en av anledningarna till att han fortfarande återvänder.
Trots ett hektiskt liv och många uppdrag försöker han tillbringa så mycket tid som möjligt på Fläskön under sommaren.
Där kan han måla på morgonen.
Ta båten.
Fiska med barnen.
Och ibland bara sitta och lyssna på deras prat.
Det senare verkar betyda mer än man först kan tro.
Lerin berättar att han kan känna sig lite övergiven när barnen inte är i närheten. Då kan han sätta sig i sjöboden och höra deras röster.
Familjelivet har förändrat honom.
Tidigare handlade mycket om konsten och om att övervinna sina egna begränsningar. Nu finns det människor som är beroende av honom.
Det gör också framtiden mer laddad.
För när samtalet så småningom kommer in på livet och döden förändras stämningen.
Lars Lerin berättar att han redan tidigt i livet hade en känsla av att han skulle dö ung.
Han tror själv att känslan delvis kan ha kommit från att han kände sig utanför.
Han hade inte samma intressen som många andra pojkar. Han upplevde sig som annorlunda och beskrev att han snarare kände sig som en flicka.
Det fanns dessutom en tid då han inte kunde föreställa sig ett öppet liv som homosexuell.
Samhället såg annorlunda ut.
Skammen var starkare.
Rädslan större.
Och det som i dag kan kännas självklart var då nästan otänkbart för honom.
Det är ett av de mest personliga kapitlen i hans berättelse.
Men han lyckades gå vidare.
Han mötte sina rädslor, utvecklade sitt konstnärskap och skapade så småningom ett liv som såg helt annorlunda ut än det han en gång trodde var möjligt.
Ändå finns rädslorna kvar.
De har bara förändrats.
Lerin berättar att det sociala fortfarande kan vara energikrävande. För tjugo år sedan kunde han vara rädd för nästan allting.
I dag har mycket blivit lättare eftersom han har vågat gå emot sina rädslor.
Men den kanske största rädslan handlar inte längre om honom själv.
Den handlar om barnen.
När Lerin får frågan om döden säger han att han inte går omkring och tänker på vad som händer efter livet.
Men han är mycket uppmärksam på sin hälsa.
Och sedan kommer orden som förändrar hela bilden av den idylliska sommaren.
Han vill inte dö nu.
Inte när barnen fortfarande är så små.
Det är där barndomsminnena plötsligt möter nutiden.
Han har spenderat hela livet med att försöka fånga tiden i bilder. Han har målat människor, hus, hav och landskap. Han har återvänt till gamla motiv och försökt hålla fast vid ögonblick som annars skulle försvinna.
Men tiden går ändå.
Det är kanske just därför Fläskön betyder så mycket för honom.
Han kan inte få tillbaka sin egen barndom.
Han kan inte återvända till de gamla somrarna exakt som de var.
Men han kan ge sina barn något av det han själv fick.
Och kanske är det det som ligger bakom hans önskan om bryggorna och krabborna.
Inte bara en nostalgisk bild av en svensk sommar.
Utan en önskan att barnen ska få känna samma frihet som han själv en gång kände.
Att de ska kunna minnas en plats med värme när de blir äldre.
Att de ska få en barndom som de kan längta tillbaka till.
För Lars Lerin handlar det inte längre bara om att själv minnas.
Det handlar om att skapa nya minnen innan tiden går vidare.
Och kanske är det just därför hans sommar på Fläskön betyder mer än en semester.
Det är hans sätt att hålla fast vid det förflutna – samtidigt som han försöker ge framtiden vidare till sina barn.
Bakom den stillsamma konstnären finns alltså en man som vet att ingenting varar för evigt.
Han har förlorat människor.
Han har lämnat platser.
Han har förändrats.
Men han har också fått något som han en gång kanske inte trodde var möjligt.
Ett hem vid havet.
En familj.
Barn som springer på bryggorna.
Och en ny chans att uppleva barndomens lyckliga somrar – den här gången tillsammans med dem.
Det är kanske den verkliga anledningen till att Lars Lerin fortsätter att återvända till Fläskön.
Han försöker inte bara hitta tillbaka till den pojke han en gång var.
Han försöker ge den pojken ett nytt liv – genom sina egna barn.