Det fanns en tid då scenen nästan tycktes vara en förlängning av Jan Malmsjös eget liv. Han sjöng, dansade, spelade teater, gjorde film, underhöll tv-publiken och tog sig an roller som krävde helt olika sidor av honom. Under decennier var han en av de mest mångsidiga profilerna i svenskt kulturliv.
Men nu stod han inför en roll som på ett märkligt sätt speglade hans eget liv.
När Jan Malmsjö var 85 år gammal skulle han återvända till Dramaten för att spela huvudrollen i Samuel Becketts ”Krapps sista band”. Pjäsen handlar om en äldre man som sitter med sina gamla inspelningar och lyssnar tillbaka på sitt liv. Minnena kommer tillbaka, kärleken, förlusterna och de människor som en gång betydde något.
För Malmsjö var det mer än bara ännu en teaterroll.
Det fanns något nästan symboliskt i att just han skulle spela Krapp.
Han hade själv hunnit samla på sig ett långt liv av minnen, framgångar, kärlek, vänskap och stora scenögonblick. Samtidigt hade kroppen börjat sätta gränser som den tidigare aldrig gjort.
Och det var där samtalet började bli mer personligt.
Malmsjö berättade att han egentligen redan hade lagt scenlivet bakom sig. Han kunde numera gå på teater utan att känna den gamla längtan efter att själv stå där framför publiken. Ändå hade förslaget från Dramatenchefen Eirik Stubø fått honom att tänka om.
Han beskrev erbjudandet som något av en välsignelse.
Men han kallade samtidigt föreställningen för sin ”svanesång”.
Efter detta, sade han, var det dags att dra sig tillbaka.
Det är lätt att tänka på ett sådant beslut som slutet på en karriär. För Jan Malmsjö handlade det dock inte bara om att lämna en scen. Det handlade om att se tillbaka på ett liv där han hade hunnit göra betydligt mer än de flesta ens vågar drömma om.
När han var 39 år gammal var karriären redan fylld av stora ögonblick. År 1971 spelade han bland annat i ”Csardasfurstinnan”, regisserade en pjäs och blev för tredje gången utsedd till årets manlige tv-underhållare av Expressens läsare.
Samma år föddes sonen Jonas, som senare också skulle bli skådespelare.
Kärleken hade dessutom redan fått en central plats i hans liv. Några år tidigare hade Jan Malmsjö och Marie Göranzon spelat tillsammans i ”Pojken i sängen”. Det professionella samarbetet utvecklades till en kärlek som skulle följa dem genom årtionden.
Deras relation skulle också få en ovanlig plats i teaterhistorien.
De spelade bland annat Hamlet och Ofelia tillsammans. Senare stod de på scen i Strindbergs ”Dödsdansen”, där de gestaltar ett äktenskap som gått sönder. Att spela ett intensivt och bittert par på scen när man själv är gift kunde naturligtvis väcka frågor.
Men Malmsjö hade ett enkelt sätt att se på saken.
Det som kunde vara svårt på scen behövde inte följa med hem.
Efter föreställningen kunde de lämna dramatiken bakom sig, gå hem och ta ett glas rödvin.
För honom var teatern inte bara ett arbete. Den var också ett sätt att leva.
Under karriären hade han mött flera personer som kom att få stor betydelse. En av dem var skådespelaren Erland Josephson, som blev något av en extra pappa för den unge Malmsjö.
Josephson stöttade honom, pratade med honom, förstod honom och kunde också säga ifrån när det behövdes. Det var dessutom Josephson som hjälpte till att öppna vägen till en av Malmsjös mest berömda roller.
När Ingmar Bergman skulle göra ”Fanny och Alexander” var tanken först att Max von Sydow skulle spela biskopen. Men efter problem med förhandlingarna fick Malmsjö rollen.
Det blev ett av de där ögonblicken som förändrar en skådespelares eftermäle.
Samtidigt fanns en annan person som Malmsjö såg upp till ännu mer.
Lars Hanson.
Malmsjö hade träffat honom redan tidigt i sin karriär på Dramaten. Han mindes särskilt arbetet med ”Pygmalion”, där den unge Malmsjö spelade mot den betydligt äldre och etablerade skådespelaren.
Hanson kunde svära åt honom under föreställningarna, något som den unge Malmsjö först tog på allvar. Efter den sista föreställningen frågade han därför om han hade gjort något fel.
Svaret blev att det bara var Hansons sätt att arbeta.
Årtionden senare skulle Malmsjö själv stå på scen i samma roll som Hanson en gång hade gjort.
Det var som om teatern hade slutit en cirkel.
Men den här gången fanns det något annat bakom rollen.
Krapp är en gammal man som lyssnar på sina tidigare inspelningar. Han konfronteras med den person han en gång var. Det handlar om minnen, ensamhet, åldrande och det som försvinner med tiden.
Malmsjö såg tydligt skillnaden mellan Krapps liv och sitt eget.
Krapp hade egentligen inget liv kvar utanför minnena.
Så ville Malmsjö inte leva.
Han hade själv många minnen, men han hade också människor omkring sig och ett liv som fortfarande betydde något. Han talade varmt om sin hustru Marie och om familjen.
Samtidigt hade livet naturligtvis inte bara varit enkelt.
När frågan kom in på barndomen förändrades tonen.
Han beskrev relationen till sin far som mycket svår och berättade att de inte hade haft kontakt på 20 år. Han ville egentligen inte ens gå på faderns begravning. Det var Marie som övertygade honom om att gå dit för att sätta punkt.
Det säger mycket om deras relation.
Marie var inte bara hans livskamrat utan också en person som kunde säga det han behövde höra.
Och när Malmsjö såg tillbaka på sitt liv fanns det en sak han återkom till med särskild stolthet.
Inte en av de stora teaterrollerna.
Inte tv-framgångarna.
Inte ens alla år på Dramaten.
Det var löpningen.
Han hade genomfört New York Marathon två gånger – en gång när han var 50 och en gång när han var 70.
För en person som beskrev sig själv som kortdistansare var det en prestation han var mycket stolt över.
Löpningen hade dessutom varit mer än motion. När han kände sig nedstämd kunde han ge sig ut och springa i ungefär 40 minuter. Efteråt kändes livet lättare.
Men just den delen av livet hade han tvingats lämna.
Ett knä fungerade inte längre som tidigare. Han hade drabbats av flera strokes som påverkat balansen och han hade dessutom brutit nacken.
Det var därför en av hans stora sorger var att han inte längre kunde jogga runt Djurgården.
För någon som levt hela sitt liv i rörelse måste det ha varit en svår förändring.
Ändå var det inte bitterheten som präglade hans berättelse.
Tvärtom.
När man lyssnar till hans ord är det nästan som om han vägrar låta åldrandet definiera hela berättelsen.
Han hade fått göra det han ville. Han hade fått arbeta med dramatik, komedi, musikaler, film, sång och underhållning. Han hade fått möta stora skådespelare och regissörer. Han hade fått älska och bilda familj.
Och när han fick frågan vad han var mest stolt över på scenen nämnde han bland annat rollen som Albin i ”La Cage aux Folles” och Hamlet – där Marie spelade Ofelia.
Det är först mot slutet som den verkliga innebörden i hans ord blir tydlig.
Jan Malmsjö ville inte bara bli ihågkommen för hur mycket han hade gjort.
Han ville också kunna acceptera det han inte längre kunde göra.
Han hade en gång kunnat springa mil efter mil. Nu kunde han inte ens ta den där löprundan som tidigare hjälpte honom när livet kändes tungt. Han hade stått på de största scenerna, men nu såg han framför sig en tid då han skulle dra sig tillbaka.
Och kanske är det just därför orden om hans liv blir så starka.
Trots allt som gått förlorat sa Jan Malmsjö att han hade levt ett rikt liv.
Inte ett perfekt liv.
Inte ett liv utan smärta.
Men ett rikt liv.
Det är kanske den största skillnaden mellan honom och Beckets Krapp. Krapp sitter ensam med sina gamla band och försöker förstå det som varit. Malmsjö kunde också blicka tillbaka – men han hade något mer än bara minnen.
Han hade kärleken till Marie. Han hade barn och barnbarn. Han hade vänner, roller, sånger och berättelser som följt honom genom livet.
Och framför allt hade han känslan av att han faktiskt hade fått leva det liv han ville leva.
När ridån så småningom skulle gå ner för ännu en gång var det därför inte bara ett farväl till scenen.
Det var också ett slags tack.
Ett tack för ett långt liv, för människorna längs vägen och för alla de ögonblick som gjorde det möjligt för Jan Malmsjö att säga något som kanske sammanfattar hela hans historia:
Han hade levt ett rikt liv.