Det finns historier i en människas liv som är så märkliga att de nästan låter påhittade.
För Lars Lerin finns en sådan historia. Den handlar om en kväll ute i skogen, en av Sveriges mest folkkära artister och en situation som han själv fortfarande kan berätta om med både värme och ett visst mått av förvåning.
Personen i centrum är Monica Zetterlund.
I dag är hennes namn förknippat med svensk musikhistoria, jazz, film och en alldeles egen humor. Men för Lars Lerin var hon inte bara en berömd artist. De kom båda från Värmland och hade träffats genom olika sammanhang. När de sågs kunde de ha väldigt roligt tillsammans.
Lerin har beskrivit henne som en person med enorm humor och som en artist han beundrade mycket.
Det fanns alltså en varm och positiv grund mellan dem.
Men en särskild kväll skulle deras möte bli betydligt mer omtalat.
Lars Lerin hade redan då sin egen väg inom konsten. Måleriet hade blivit hans stora passion och hans liv var tätt sammanbundet med skapandet. Monica Zetterlund var i sin tur en etablerad stjärna med en karriär som sträckte sig över flera decennier.
Trots att de befann sig i ganska olika delar av kulturlivet fanns det också något gemensamt.
Konsten.
Zetterlund hade faktiskt själv velat lära sig måla och gick en kurs hos Lerin. Det gav dem ännu en anledning att träffas och prata.
Men det var inte under en målarkurs som den märkliga historien började.
Det var under en fest.
Lerin har senare berättat att han och Zetterlund kunde umgås och festa tillsammans. Den aktuella kvällen befann de sig ute i skogen.
Stämningen var annorlunda än under deras vanliga möten.
Det var en sådan situation där människor kanske säger och gör saker som de annars inte skulle göra.
Och plötsligt uppstod ett ögonblick som Lerin långt senare skulle berätta om offentligt.
Monica Zetterlund ville kyssa honom.
Det låter kanske som början på en kärlekshistoria.
Men för den som känner till Lars Lerins liv blir berättelsen snabbt mer komplicerad.
Lerin var öppet homosexuell och hade ingen romantisk relation med Zetterlund. När hon närmade sig honom försökte han därför förklara situationen.
Han sade att han inte var lagd åt det hållet.
Men Monica brydde sig inte särskilt mycket om den invändningen.
Och det är just där historien blir så speciell.
För Lerin berättar att det ändå gick bra.
Det som kunde ha blivit en pinsam eller obekväm situation utvecklades i stället till en historia som han många år senare kunde berätta med ett skratt.
Men det finns en detalj som gör berättelsen betydligt mer gåtfull.
Kvällen slutade nämligen inte särskilt bra.
Lerin har själv valt att inte avslöja alla detaljer direkt. När han berättade om händelsen har han i stället antytt att något hände senare under kvällen och låtit berättelsen stanna vid en cliffhanger.
Det är kanske just det som gjort historien så omtalad.
Vad var det egentligen som hände?
Och varför slutade kvällen illa?
Frågorna blev nästan viktigare än själva kyssen.
Samtidigt har Lerin varit tydlig med att det inte fanns någon stor hemlig kärleksrelation mellan honom och Zetterlund.
Deras relation var inte särskilt nära.
De träffades och hade roligt tillsammans, men de var inte ett par.
För Lerin var Zetterlund framför allt en person han tyckte mycket om och beundrade.
Det är också viktigt för att förstå berättelsen.
När en person som Monica Zetterlund dyker upp i en historia tillsammans med en så välkänd konstnär som Lars Lerin är det lätt att fantasin tar över. Men verkligheten verkar ha varit betydligt enklare.
Två människor från Värmland.
Två kulturpersonligheter.
En festkväll.
Och ett oväntat initiativ.
Lerin har dessutom själv gett en förklaring till varför Zetterlund kunde ha agerat på det sättet.
Han har sagt att hon inte var kär i honom. I stället handlade det enligt honom om sådana idéer som kan dyka upp när människor dricker och festar.
Det förändrar hela bilden.
Det som först kan låta som en förbjuden romans var egentligen något helt annat.
En impulsiv situation.
Ett märkligt ögonblick.
Och ett minne från en period då livet såg annorlunda ut.
För Lars Lerin har den här typen av berättelser blivit en del av hans offentliga personlighet. När han senare blev tv-profil lärde svenska folket känna en sida av honom som var mycket mer personlig än den traditionella bilden av konstnären.
I programmet ”Vänligen Lars Lerin” mötte han människor och pratade om livet på ett öppet och ofta väldigt sårbart sätt. Senare följde ”Lerins lärlingar” och ”Lerins sommarö”, och hans personlighet blev nästan lika välkänd som hans konst.
Han har också varit öppen med att livet inte alltid varit enkelt.
Alkoholen hade länge varit en del av hans liv. Han har berättat att han började dricka redan som tonåring och att alkoholen under perioder påverkade både hans skapande och hans vardag.
Till slut sökte han hjälp.
Det blev början på ett nyktert liv.
I dag har han beskrivit skillnaden mellan att leva med och utan alkohol som enorm. Utan alkohol känner han sig mer närvarande och mer som sig själv.
Det gör också berättelsen om Monica Zetterlund lättare att förstå.
Den tillhör en annan tid i hans liv.
En tid då festandet kunde se annorlunda ut och då många av de beslut han tog påverkades av alkohol.
Men minnet av Monica har han ändå bevarat med värme.
Han har aldrig beskrivit henne som någon han egentligen ville ha en kärleksrelation med.
Tvärtom.
Han har talat om henne som en fantastisk artist och en person med en humor som han uppskattade mycket.
Och kanske var det just hennes personlighet som gjorde att deras möte blev så speciellt.
Monica Zetterlund var känd för att kunna vara både varm, rolig, självironisk och frispråkig. Hon hade en stark scenpersonlighet och var van vid att ta plats.
Lars Lerin är på många sätt hennes motsats.
Den lågmälda konstnären som ofta låter bilderna tala.
Men just därför är mötet mellan dem så fascinerande.
Det visar en sida av Lerin som inte alltid syns bakom akvarellerna.
Han har levt ett långt och händelserikt liv.
Han har bott i Lofoten, haft långa kärleksrelationer, skapat hundratals konstverk och gett ut mer än 50 böcker. Han har blivit en av Sveriges mest folkkära konstnärer och byggt upp ett helt nytt liv tillsammans med maken Junior.
Men vissa historier från det förflutna fortsätter att följa honom.
Och berättelsen om Monica Zetterlund är en av de mest oväntade.
Det är först när man kommer till slutet som den verkliga poängen blir tydlig.
Kyssen var egentligen inte det märkligaste.
Det var inte heller det faktum att Monica Zetterlund ville kyssa en man som öppet berättat att han inte var intresserad av kvinnor på det sättet.
Det mest intressanta är att Lerin själv inte verkar se händelsen som början på någonting.
Han har inte beskrivit den som en dold kärlekshistoria.
Inte som en förbjuden romans.
Och inte som ett förhållande som kunde ha blivit något mer.
Han har i stället förklarat att Monica inte var kär i honom.
Det var en impulsiv idé som uppstod under fest och alkohol.
Och även om kvällen slutade illa, blev minnet kvar.
Det säger kanske något viktigt om Lars Lerin själv.
Han försöker inte skriva om sitt förflutna.
Han låter även de märkliga, pinsamma och svåra delarna finnas kvar.
Precis som i hans konst finns det både ljus och mörker.
Och kanske är det därför berättelsen om Monica Zetterlund fortfarande väcker sådan nyfikenhet.
För bakom den där kyssen finns ingen stor romans.
Det finns något mycket mer mänskligt.
En ovanlig kväll.
Två människor som skrattade tillsammans.
Ett oväntat närmande.
Och en historia som Lars Lerin många år senare fortfarande kan berätta.
Men vad som faktiskt hände under den där kvällen efter kyssen?
Det är fortfarande den delen av berättelsen som Lerin själv låtit förbli den mest gåtfulla.