Det började med feber. Något som till en början kanske inte verkade särskilt dramatiskt. Tommy Körberg hade precis lämnat inspelningen av ”Så mycket bättre” och livet fortsatte som vanligt. Men ganska snart skulle allt förändras.
Febern steg.
Och det som först kunde ha sett ut som en vanlig infektion utvecklades till en situation där den folkkäre artisten plötsligt befann sig mellan liv och död.
Tommy Körberg har under sin långa karriär blivit en av Sveriges mest välkända sångare. Hans röst har hörts från stora scener, i musikaler och i Melodifestivalen, och låten ”Stad i ljus” har blivit en självklar del av det svenska musikminnet.
Men bakom den starka rösten och scenpersonligheten finns också en människa som en gång tvingades inse hur snabbt livet kan förändras.
Efter inspelningen av ”Så mycket bättre” började Tommy känna sig sjuk. Till en början hade han feber, men situationen blev successivt värre. När febern blev mycket hög bestämde han och hans hustru Anne-Charlotte sig för att åka in till sjukhuset och ta prover.
Det var då allvaret blev tydligt.
Tommy skickades vidare efter undersökningarna och fick genomgå en röntgen. Det läkarna upptäckte var långt allvarligare än vad han och hustrun hade kunnat föreställa sig.
Två hjärtklaffar var mycket svårt skadade.
Samtidigt hade en streptokockinfektion tagit sig in i hjärtmuskeln. Läkarna visste inte heller var infektionen ursprungligen hade kommit ifrån.
Situationen var plötsligt akut.
Det fanns inte längre tid att vänta och se vad som skulle hända. Tommy behövde opereras.
För en människa som hela sitt liv hade använt rösten som sitt främsta instrument var det svårt att ens förstå omfattningen av det som pågick.
Hans hjärta var svårt påverkat.
Och operationen skulle bli omfattande.
Efter ingreppet låg Tommy i respirator i fyra dygn. Under tiden kunde han inte själv kontrollera vad som hände omkring honom. När han till slut vaknade var verkligheten svår att ta in.
Han var förvirrad.
Det tog tid innan han förstod hur allvarligt sjuk han faktiskt hade varit.
Hans hustru berättade för honom vad som hade hänt. Men hon behövde upprepa det flera gånger innan orden verkligen sjönk in.
Det var helt enkelt för stort.
För nära.
Och framför allt för skrämmande.
Tommy har senare beskrivit att han efter operationen insåg hur nära han hade varit att inte klara sig.
För en person som hela sitt liv varit van vid att stå inför publik måste det ha varit en märklig kontrast. Bara kort tid tidigare hade han sjungit, arbetat och umgåtts med andra artister. Nu låg han på sjukhus och försökte förstå vad som hade hänt med hans egen kropp.
Och någonstans där började också de mörkaste tankarna komma.
När man plötsligt befinner sig i en situation där framtiden inte längre känns självklar förändras perspektivet på nästan allting.
Vad händer med familjen?
Vad händer med allt man lämnar efter sig?
Och vad händer om man inte kommer hem igen?
Tommy har berättat att han fick sådana morbida tankar efter operationen. Det var under den perioden som han började tänka på vad som skulle hända om han faktiskt inte överlevde.
Det var då tanken kom.
Ett testamente.
Det kan låta som en liten detalj i en dramatisk sjukdomshistoria. Men egentligen säger den mycket om hur allvarlig situationen var.
När Tommy låg på sjukhuset var döden inte längre en avlägsen tanke.
Den hade plötsligt blivit en möjlighet.
Och det var först långt senare som han kunde prata om det med viss distans.
Samtidigt var hans hustru en viktig del av hela processen. Hon fanns där när situationen blev akut och var också den som senare fick hjälpa honom att förstå vad som hade hänt.
För familjen måste perioden ha varit minst lika skrämmande.
När någon plötsligt blir så sjuk finns det inte mycket man kan planera. Det handlar om att ta en timme i taget och hoppas att behandlingen fungerar.
Och i Tommys fall blev operationen avgörande.
Efter fyra dygn i respirator vaknade han.
Men att överleva operationen var bara det första steget.
Kroppen behövde återhämta sig.
Och Tommy behövde själv börja förstå vad han hade varit med om.
När han berättade om perioden blev känslorna fortfarande så starka att han började gråta.
Det är kanske inte svårt att förstå.
En människa kan vara van vid att framstå som stark, självsäker och trygg på scen. Men när livet plötsligt står på spel finns det inga repliker och ingen publik att luta sig mot.
Då återstår bara det mest grundläggande.
Att överleva.
Att komma tillbaka.
Att få en chans till.
Och för Tommy fanns det en sak som han redan då bestämde sig för.
Han ville tillbaka till scenen.
Musiken hade varit hans liv under så många år att tanken på att inte kunna sjunga igen måste ha varit nästan lika svår att föreställa sig som själva sjukdomen.
Men återhämtningen skulle ta tid.
Han hade genomgått en stor hjärtoperation och varit svårt sjuk. Det var inte längre möjligt att bara gå tillbaka till det gamla livet och låtsas som om ingenting hade hänt.
Samtidigt fanns hans envishet kvar.
Den egenskap som så många gånger hade hjälpt honom genom karriären blev nu viktig på ett helt annat sätt.
Han ville få tillbaka kontrollen över sin kropp.
Han ville få tillbaka sin röst.
Han ville tillbaka till musiken.
Och kanske var det just därför orden han använde efteråt fick en särskild betydelse.
Han kallade rösten för sitt ”instrument”.
Det var ett instrument som hade varit med honom genom hela livet.
Nu behövde han få ordning på det igen.
Men bakom den bestämda tonen fanns erfarenheten av något som han aldrig skulle kunna glömma.
Han hade varit nära döden.
Han hade legat i respirator.
Han hade vaknat förvirrad och behövt få samma information berättad för sig flera gånger.
Och under den perioden hade han till och med förberett sig på möjligheten att han inte skulle överleva.
Det är kanske den detaljen som gör hela historien så stark.
Utåt såg det länge ut som ännu en period i en artists intensiva liv.
Men för Tommy var det något helt annat.
Det var en kamp där framtiden plötsligt inte längre var självklar.
Och mitt i allt detta gjorde han något som få människor vill behöva göra.
Han skrev ner sina sista önskemål.
Ett testamente.
Inte för att han ville tänka på döden.
Utan för att han trodde att den faktiskt kunde vara nära.
I efterhand kan det vara svårt att förstå hur snabbt allt gick. Febern kom först. Sedan sjukhuset. Undersökningarna. Beskedet om hjärtat. Den stora operationen. Fyra dygn i respirator.
Och sedan uppvaknandet.
Ett nytt liv hade börjat.
Tommy hade överlevt.
Och när han senare kunde se tillbaka på det som hänt fanns det något som stod klart.
Han hade fått en ny chans.
En chans att fortsätta sjunga.
En chans att vara med sin familj.
En chans att stå på scen igen.
Det var också därför han vägrade låta sjukdomen bli slutpunkten på berättelsen.
Han ville framåt.
Han ville tillbaka.
Och bakom hans beslut fanns något som kanske bara den som varit nära döden verkligen kan förstå.
När man en gång har trott att allt snart kan ta slut förändras betydelsen av att få fortsätta.
För Tommy Körberg blev vägen tillbaka därför inte bara en fråga om rehabilitering.
Det blev en fråga om att återta sitt liv.
Och längst inne i hela den dramatiska berättelsen finns den detalj som säger mer än något annat.
När Tommy låg där efter operationen och insåg hur nära han hade varit att dö, var han så övertygad om att slutet kunde vara nära att han skrev ett testamente.
Men han dog inte.
Han vaknade.
Han återhämtade sig.
Och i stället för att skriva det sista kapitlet fick han möjlighet att fortsätta.
Med rösten som sitt instrument.
Med familjen vid sin sida.
Och med en erfarenhet som för alltid skulle påminna honom om hur skör framtiden egentligen kan vara.