Lars Lerin har under ett halvt sekel målat sig in i svenska folkets hjärtan. Hans akvareller har blivit eftertraktade, hans utställningar lockar stora skaror och hans namn är i dag starkt förknippat med det svenska konstlivet.
Men trots det var beslutet han tog inte särskilt enkelt.
Plötsligt skulle en stor del av hans egen konst lämna ateljén.
Över 200 verk skulle säljas på auktion.
Och det som först började med ett ganska vardagligt samtal skulle på bara några veckor utvecklas till en försäljning som överraskade även de mest erfarna inom branschen.
Det hela började med ett problem som kanske låter enkelt.
Lars Lerin hade inte längre plats.
Hans konsthall Sandgrund i Karlstad skulle renoveras. Samtidigt skulle en ny konsthall öppnas i Norge och ytterligare en utställning förberedas. Dessutom behövde hans ateljé byggas ut.
Det fanns helt enkelt för mycket konst och för lite utrymme.
Men för en konstnär är tavlorna inte bara föremål.
De är minnen.
Arbete.
Delar av ett helt liv.
Det var därför hans vän Peter Pettersson, vd för Auktionsverket i Karlstad, förstod att det skulle krävas en del övertalning.
De hade känt varandra länge, och när Lerin började fundera på hur han skulle lösa platsbristen kom idén upp.
Varför inte sälja en del av verken?
Lerins reaktion säger ganska mycket om hur svårt beslutet var.
När vännen föreslog en försäljning svarade han skämtsamt att Pettersson nog väldigt gärna ville få honom att sälja.
Men samtalet var början på något större.
Efter telefonsamtalet fortsatte övertalningen.
Peter Pettersson menade att konstnärer ofta har svårt att släppa ifrån sig sina verk. För dem är målningarna personliga, även när de har funnits i ateljén under många år.
Lars Lerin var inget undantag.
Men det fanns också ett annat perspektiv.
Om målningarna ändå bara skulle stå undanlagda kunde de lika gärna hamna hos människor som verkligen uppskattade dem.
Och till slut gav Lerin med sig.
Bara två veckor efter det första samtalet dök han upp med bilen full av akvareller.
Sedan gick allt snabbt.
Mycket snabbt.
Plötsligt befann sig över 200 verk från Lars Lerins 50 år långa karriär på väg mot auktion.
Det fanns både tidiga målningar från 1970-talet och betydligt nyare verk.
Bland motiven fanns också flera målningar från Lofoten, en plats som spelat en viktig roll i konstnärens liv och skapande.
Lerin bodde på Lofoten under 1990-talet, och miljöerna därifrån har återkommit i hans konst under många år.
Nu skulle några av dessa bilder få nya ägare.
Det var därför inte bara en vanlig auktion.
Det var på många sätt en försäljning av delar av en konstnärs historia.
Och intresset blev enormt.
Budgivare från flera delar av världen deltog. Många av dem hade aldrig tidigare ropat på en konstauktion.
Auktionsverket märkte snabbt att något speciellt var på gång.
Över 2 000 nya kunder registrerade sig efter att auktionen hade offentliggjorts.
Det var människor som ville köpa Lars Lerin-konst för första gången.
Och när auktionen väl startade behövde de inte vänta länge på resultatet.
Verken försvann ett efter ett.
Bud lades.
Priserna steg.
Och efter bara sju timmar var allt över.
Resultatet var svårt att ignorera.
Över 200 verk hade sålts för sammanlagt 19 miljoner kronor.
Försäljningen blev därmed en stor framgång, även om inget nytt rekord för ett enskilt Lars Lerin-verk slogs.
Det tidigare rekordet hade satts tidigare samma år, när målningen ”Skagene, Hammarö 2016” såldes för hela 936 000 kronor.
Men den här gången var det mängden som gjorde resultatet så imponerande.
Två hundra verk.
En hel karriär representerad.
Och 19 miljoner kronor på sju timmar.
Ett av de mer uppmärksammade verken var ”Lofotenhamn, 2020”. Före auktionen värderades målningen till mellan 400 000 och 500 000 kronor.
Till slut klubbades den för 360 000 kronor.
Det var alltså inte alla verk som gick över värderingen.
Men flera av de mindre målningarna gjorde det, och auktionsverkets vd var mycket nöjd med resultatet.
Han hade också sett något annat som gjorde auktionen speciell.
Lars Lerin lockade inte bara de vanliga konstköparna.
Många av budgivarna var nybörjare.
Personer som aldrig tidigare hade deltagit i en auktion började ringa och mejla för att få hjälp med hur allt fungerade.
Det säger något om Lerins speciella ställning.
Han är inte bara en etablerad konstnär.
Han har en publik som följer hans liv, hans konst och hans berättelser.
Och många av dem verkar vilja äga en liten del av hans konstnärskap.
Men för Lars själv måste det ha varit en speciell känsla att se målningarna försvinna.
Det var trots allt verk som han hade skapat under många olika perioder i livet.
Vissa hade målats när han fortfarande var ung.
Andra var betydligt nyare.
De bar på olika minnen och erfarenheter.
Att sälja dem kan därför knappast jämföras med att rensa ur ett förråd.
Det handlade om konst som han själv hade levt med.
Samtidigt fanns det en praktisk verklighet.
Lars Lerin fortsatte att arbeta.
Nya utställningar väntade.
Sandgrund skulle renoveras.
En ny konsthall i Norge skulle utvecklas.
Och ateljén behövde mer plats.
Om han skulle kunna fortsätta skapa behövde han också frigöra utrymme.
Det var därför försäljningen blev ett sätt att göra plats för nästa kapitel.
Och det är kanske just där den verkliga historien finns.
För Lerin sålde inte för att han hade slutat skapa.
Han sålde för att han fortfarande hade mer att göra.
Hans konstnärskap var inte på väg att avslutas.
Det skulle få mer utrymme.
Bokstavligt talat.
Samtidigt blev resultatet ekonomiskt betydande.
19 miljoner kronor på sju timmar innebär i genomsnitt ungefär 95 000 kronor per sålt verk.
Men det är framför allt den enorma efterfrågan som sticker ut.
Auktionsverket hade inte räknat med att så många nya köpare skulle dyka upp.
Och kanske var det just därför som auktionen blev så uppmärksammad.
Lars Lerin hade lyckats göra något som är svårt även för mycket etablerade konstnärer.
Han fick människor som aldrig tidigare köpt konst på auktion att vilja vara med.
Och det mest intressanta kom faktiskt först efter att klubban fallit.
När allt var över fanns det en person vars reaktion många ville veta.
Vad tyckte Lars Lerin själv?
Var han lättad?
Ledsen?
Ångrade han sig?
Hade han kanske önskat att han hade behållit fler av målningarna?
Svaret kom inte i något långt uttalande.
Inte heller genom en stor intervju.
Det kom i ett kort meddelande.
Lars Lerin skickade ett sms till Peter Pettersson.
Och orden sammanfattade hela auktionen på ett enkelt sätt.
Han tyckte att det hade varit ”en succé”.
Det var kanske det mest oväntade i hela historien.
Bakom de 19 miljonerna fanns nämligen inte bara pengar.
Det fanns ett känslomässigt beslut.
En konstnär som tvingades släppa taget om delar av sitt liv.
En vän som övertalade honom.
En bil full av akvareller.
Tusentals nya köpare.
Och till slut en auktion som var över på bara sju timmar.
För Lars Lerin blev det början på något nytt.
För köparna blev det möjligheten att ta hem ett verk från en av Sveriges mest älskade akvarellkonstnärer.
Och för auktionsverket blev det ett kvitto på hur starkt Lerins namn faktiskt är.
Det var alltså inte bara en konstförsäljning.
Det var ett slags avsked från delar av det förflutna – samtidigt som Lars Lerin gjorde plats för framtiden.
Och först när allt var över kom det slutliga beskedet från mannen själv.
Efter månader av funderingar, efter att ha släppt taget om över 200 målningar och efter sju intensiva timmar framför skärmarna var Lars Lerin nöjd.
Han hade inte förlorat sina målningar.
Han hade låtit dem börja ett nytt liv någon annanstans.
Och hans egen sammanfattning kunde knappast ha varit enklare:
Det här var en succé.