Det fanns en tid då Felicia Eriksson inte alls drömde om ett liv på scenen.
I hennes huvud fanns en helt annan framtid.
Fotbollen.
Som barn började hon spela och redan tidigt blev det tydligt att hon hade både viljan och tävlingsinstinkten för att kunna gå långt. Hon tränade flera gånger i veckan, åkte på matcher nästan varje helg och lade ner allt hon hade på planen.
Drömmen var enkel.
Hon ville bli fotbollsproffs.
Och under en period såg det faktiskt ut som att drömmen kunde bli verklighet.
Men när Felicia var 15 år förändrades hennes liv på ett sätt hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
En sjukdom gjorde att hela hennes framtid plötsligt såg annorlunda ut.
I dag är Felicia 24 år och känd för en helt annan karriär. Hon blev först ett stort namn under artistnamnet Fröken Snusk och har senare valt att fortsätta sin musikaliska resa som Felicia.
Men vägen dit började med en mycket svår period.
I sitt sommarprat i Sommar i P1 berättar hon om hur sjukdomen först förändrade hennes kropp och sedan tog ifrån henne den framtid hon hade kämpat för.
När Felicia var 15 år blev hon sjuk under en resa utomlands. Hon hade fått i sig en bakterie som gjorde henne resistent mot penicillin. När hon senare drabbades av en infektion i njurarna fungerade den vanliga antibiotikabehandlingen inte längre.
Situationen blev allt mer allvarlig.
Felicia blev sämre och till slut behövde hon läggas in på sjukhus.
Där fick hon intravenös medicin.
Behandlingen hjälpte henne mot infektionen, men enligt Felicia själv påverkade medicinen samtidigt hennes njurar.
Hon beskriver hur hela kroppen kändes utslagen.
Men trots det försökte hon gå tillbaka till det liv hon hade haft innan.
När hon blev utskriven började hon spela fotboll igen.
Det säger mycket om hur stark hennes dröm var.
Hon ville tillbaka.
Till planen.
Till träningen.
Till matcherna.
Till framtiden som fotbollsproffs.
Men kroppen hade andra planer.
Det dröjde inte länge innan Felicia blev sjuk igen.
Och den här gången blev konsekvenserna ännu större.
Under nästan hela sitt andra år på gymnasiet var hon borta från skolan. Sjukdomen gjorde att hon inte längre kunde leva det liv hon hade gjort tidigare. Träningen försvann. Matcherna försvann. Skolan blev allt svårare att hantera.
Till slut hoppade hon av gymnasiet.
Men det var inte det värsta.
Det värsta var beskedet som kom efteråt.
Felicia fick veta att hon aldrig skulle kunna satsa på fotbollen på det sätt hon hade drömt om.
För någon som bara några år tidigare hade lagt ner hela sin själ på sporten måste beskedet ha varit förödande.
Och det var det.
Hon beskriver själv hur hon tappade träningen och till slut kändes det som att hon tappade allt.
Den stora drömmen som hade funnits där sedan barndomen var plötsligt borta.
”Min enda stora dröm. Ingenting känns värt”, berättar hon i sitt sommarprat.
Det är svårt att föreställa sig hur abrupt ett liv kan förändras.
En dag är man en ung tjej som tränar flera gånger i veckan och drömmer om framtiden.
Sedan kan allt plötsligt handla om sjukhus, behandlingar och vad kroppen klarar av.
För Felicia blev det början på en helt annan väg.
Och det märkliga är att musiken, som hon tidigare hade betraktat som en mycket svårare dröm, så småningom skulle bli hennes nya verklighet.
Musiken hade funnits där hela tiden.
Men när hon var yngre trodde hon inte riktigt att den skulle kunna bli hennes yrke.
Fotbollen var det som gällde.
Det var där hon kände sig hemma.
Det var där hon ville bli riktigt bra.
Men när den vägen stängdes återstod musiken.
Och den skulle visa sig kunna ta henne mycket längre än hon då kunde ana.
Flera år senare hade Felicia blivit ett stort namn inom svensk musik.
Som Fröken Snusk fick hon ett stort genombrott och gjorde succé med låtar som ”Rid mig som en dalahäst” och ”Unga & fria”.
Sedan tog hon ytterligare ett steg.
Hon började använda sitt riktiga namn, Felicia, som artistnamn och fortsatte bygga sin egen karriär.
I februari vann hon Melodifestivalen med låten ”My System”, vilket innebar att hon plötsligt befann sig i ett helt annat landskap än den fotbollsplan hon en gång hade drömt om.
Det är en nästan osannolik vändning.
Den unga Felicia som trodde att hennes liv var över när fotbollsdrömmen försvann kunde knappast veta att hon några år senare skulle stå på en av Sveriges största musikscener.
Men vägen dit var inte rak.
Och kanske är det just därför hennes berättelse känns så stark.
Hon förlorade inte bara en hobby.
Hon förlorade en framtidsplan som hon hade byggt hela sin identitet kring.
När hon berättar om den perioden finns det därför en tydlig sorg.
För den som har kämpat länge för en dröm kan det vara svårt att bara acceptera att den inte längre är möjlig.
Det handlar inte bara om att hitta något nytt.
Det handlar om att först förstå att det gamla faktiskt är borta.
Felicia behövde göra just det.
Hon behövde lämna fotbollen bakom sig.
Hon behövde acceptera att kroppen inte längre tillät den satsning hon hade planerat.
Och hon behövde hitta en annan väg.
Musiken blev den vägen.
Det är också intressant att Felicia redan som barn hade musiken med sig, även om hon då själv tyckte att drömmen om att bli artist var alldeles för svår att nå.
Det var fotbollen som kändes realistisk.
Det var där hon blev bättre och bättre.
Men livet hade andra planer.
I dag är hon inte bara artist.
Hon har också blivit en person som många unga kan känna igen sig i.
För hennes berättelse handlar inte bara om sjukdom.
Den handlar om att förlora kontrollen över sin framtid och sedan försöka bygga upp en ny.
Det är något många kan förstå, även om omständigheterna är helt olika.
En dröm kan försvinna.
En plan kan gå sönder.
Och ibland tvingas man börja om.
Det betyder inte att den första drömmen var oviktig.
Tvärtom.
Det var just därför det gjorde så ont när Felicia behövde släppa den.
Fotbollen var en stor del av hennes liv.
Hon hade börjat redan som sjuåring och tränat målmedvetet under flera år.
Hon hade en stark vinnarskalle och såg själv hur hon utvecklades.
Sedan kom sjukdomen.
Och plötsligt kunde hon inte längre bestämma själv hur framtiden skulle se ut.
Det är kanske den mest smärtsamma delen av hennes historia.
Inte bara att hon blev sjuk, utan att sjukdomen tog ifrån henne möjligheten att själv välja.
Men samtidigt slutade inte hennes historia där.
Det som först såg ut som slutet på allt blev i efterhand början på något helt annat.
När fotbollen försvann öppnades en dörr som Felicia tidigare hade trott var alldeles för svår att nå.
Musiken.
I dag står hon på scen.
Hon släpper musik.
Hon tävlar.
Och hon har redan hunnit uppleva sådant som många artister drömmer om under hela sina karriärer.
Det gör hennes berättelse nästan svår att förstå.
Som 15-åring låg hon på sjukhus.
Hon fick intravenös behandling.
Hon kämpade med återkommande sjukdom.
Hon tappade skolan och fotbollen.
Och hon trodde att hennes största dröm var borta för alltid.
Några år senare stod hon i stället framför en enorm publik som artist.
Det är den stora vändningen i Felicias historia.
Men kanske är det också viktigt att inte romantisera det som hände.
Att hitta en ny dröm gör inte automatiskt den gamla sorgen mindre.
Felicia fick fortfarande lämna något hon älskade.
Hon fick acceptera en begränsning hon aldrig hade valt själv.
Det är därför orden från hennes sommarprat blir så starka.
När hon säger att ingenting kändes värt efter beskedet visar hon hur djupt förändringen påverkade henne.
Men tiden gick.
Och livet fortsatte.
En annan dröm började växa.
Den som hon en gång trodde var för svår.
Musiken.
I dag är det just den drömmen som har blivit verklighet.
Och kanske är det därför hennes historia inte egentligen handlar om hur en sjukdom förstörde hennes liv.
Den handlar om hur ett liv kan ta en riktning man aldrig hade planerat.
Felicia ville bli fotbollsproffs.
Hon fick inte den möjligheten.
I stället blev hon artist.
Och när hon nu berättar om det som hände när hon var 15 år får publiken för första gången en tydligare bild av vad som fanns bakom den senare framgången.
Bakom scenkläderna.
Bakom musiken.
Bakom applåderna.
Fanns en tonåring som plötsligt förlorade sin största dröm.
Men det mest oväntade kom senare.
För den dröm som Felicia en gång tyckte var alldeles för svår visade sig vara den som faktiskt kunde bli hennes framtid.
Fotbollsplanen försvann.
Men scenen väntade.
Och i dag står Felicia där.
Inte som den fotbollsspelare hon en gång hade planerat att bli.
Utan som artist.
Hennes liv blev inte som hon hade tänkt.
Det blev något annat.
Och kanske var det just där hennes andra dröm till slut började på riktigt.