Det började med symtom som var lätta att förklara bort.
Trötthet. Illamående. Problem med synen. En kropp som plötsligt inte fungerade riktigt som vanligt.
För Madelene Gewers fanns det dessutom mycket som pågick i livet. Hon var småbarnsmamma, hade en bakgrund som elitidrottare och hade nyligen utbildat sig till förskollärare. Det fanns därför flera möjliga förklaringar till att hon kände sig annorlunda.
Men det skulle visa sig att kroppen försökte signalera något betydligt allvarligare.
I dag lever den tidigare landslagsstjärnan med en verklighet som förändrat hennes liv på djupet. Vardagen handlar inte längre bara om familjen, arbetet och de saker hon tidigare drömde om.
Nu handlar den också om behandlingar, sjukhusbesök och en framtid som blivit svårare att planera.
Madelene hade redan bakom sig en imponerande idrottskarriär. Hon hade spelat volleyboll på hög nivå, representerat Sverige och vunnit SM-guld. Hon visste vad det innebar att kämpa, att pressa sig själv och att fortsätta även när kroppen sa ifrån.
Men den här gången var motståndaren något helt annat.
Under våren 2024 hade hon nyligen blivit färdigutbildad förskollärare. Samtidigt hade hon två små barn hemma och försökte få vardagen att fungera.
Sedan började symtomen bli allt tydligare.
En kväll satt hon hemma när hjärtat plötsligt började slå mycket snabbt. Trots att hon var stillasittande var pulsen omkring 130. Hon hade kraftig huvudvärk och synen fungerade inte som den skulle.
Till slut kontaktade hon vården.
Det som följde skulle förändra hennes liv.
Efter undersökningar fick hon veta att läkarna hade hittat en förändring i hjärnan. Först var det svårt att förstå vad det innebar. Sedan kom beskedet som ingen ung mamma vill höra.
Det fanns en stor tumör i hjärnans frontallob.
Tumören var omkring sju centimeter.
Madelene var bara omkring 30 år gammal.
Plötsligt var det inte längre jobbet, träningen eller vardagens vanliga problem som stod i centrum. Allt handlade om vad som skulle hända härnäst.
Operationen blev nästa steg.
I september 2024 opererades hon. En del av ingreppet genomfördes medan hon var vaken. Läkarna behövde hela tiden kontrollera viktiga funktioner för att minska risken att skada områden som bland annat styr talet.
Efteråt fanns naturligtvis hoppet om att det värsta var över.
Men det skulle inte bli så enkelt.
Några månader senare började synproblemen återkomma. Sedan fick Madelene ett epileptiskt anfall.
Nya undersökningar visade att sjukdomen hade förändrats.
Den hade spridit sig till båda hjärnhalvorna.
Då kom ännu ett besked som förändrade allt: sjukdomen gick inte att bota.
För Madelene innebar det att hon behövde hitta ett nytt sätt att se på tiden.
Tidigare hade framtiden varit självklar. Man planerade semester, födelsedagar, jobb och barnens kommande år.
Nu kunde ingen säga exakt hur framtiden skulle se ut.
Men mitt i all ovisshet fanns något som aldrig förändrades.
Hon ville fortsätta vara mamma.
Hennes två döttrar var då sju och två år gamla. Den äldre dottern förstod relativt snabbt att mamma var sjuk och ställde den fråga som måste ha varit oerhört svår att få.
Kommer du att dö?
Madelene valde att svara ärligt. Hon ville inte skrämma barnen, men hon ville heller inte gömma sanningen. Hon förklarade att alla människor ska dö någon gång, men att hon inte skulle dö just då.
Familjen försökte hitta ett sätt att leva med situationen.
Barnen fick vara delaktiga på ett sätt som passade deras ålder. Madelene har bland annat berättat om hur hon pratat med dem om sjukdomen och försökt göra det möjligt för dem att ställa frågor.
Det finns fortfarande plats för vardag.
För skratt.
För familjestunder.
Och ibland även för träning.
Madelene har fortsatt försöka göra sådant som får henne att känna sig som sig själv. Den tidigare elitidrottaren har till och med kunnat spela beachvolley under sjukdomsperioden.
Men samtidigt har behandlingarna blivit en stor del av hennes liv.
I maj 2025 behövde hon genomgå ännu en operation eftersom sjukdomen hade spridit sig snabbt. Därefter följde strålbehandling vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
För en person som fortfarande är så ung är kontrasten mot det tidigare livet enorm.
Samtidigt försöker hon inte låta sjukdomen definiera varje ögonblick.
Hon vill göra roliga saker.
Hon vill träffa människor.
Hon vill vara med sina barn.
Hon vill fortsätta leva så normalt som möjligt.
Det finns också en annan sida av hennes kamp.
Madelene har valt att använda sin situation för att uppmärksamma behovet av mer forskning kring hjärntumörer. Hon har startat en egen insamling och hoppas kunna bidra till att framtida patienter får bättre möjligheter.
Det är ett sätt att försöka skapa något positivt ur en situation som hon själv aldrig hade valt.
Och stödet runt henne har varit viktigt.
Familjen har funnits nära. Hennes man Fredrik har varit ett stort stöd, liksom andra anhöriga.
För Madelene är det också viktigt att barnen fortfarande får vara barn.
Sjukdomen får inte ta över precis allt.
Därför försöker familjen fortfarande skapa vanliga dagar när det är möjligt. Små ögonblick som kanske tidigare hade känts självklara har fått en helt annan betydelse.
En promenad.
En middag tillsammans.
Ett samtal.
En stund där hon bara får vara mamma.
Det är också därför framtiden är så laddad.
Hon vet inte hur många år hon har framför sig. Men hon försöker att inte låta den frågan ta ifrån henne de dagar hon faktiskt har.
Som tidigare elitidrottare har hon lärt sig att fokusera på nästa boll, nästa poäng och nästa steg.
Nu försöker hon göra samma sak i livet.
En dag i taget.
Ett mål i taget.
Men hennes största mål är inte längre kopplat till idrott.
Det handlar om hennes familj.
Madelene vill hinna uppleva så mycket som möjligt tillsammans med sina döttrar. Hon vill finnas där när de växer upp, när de börjar skolan, när de blir äldre och när deras egna liv tar form.
Hon vet att det inte finns några garantier.
Just därför har de vanliga stunderna blivit så värdefulla.
Samtidigt försöker hon behålla hoppet och fortsätta med behandlingarna. Hon har också varit öppen med hur tufft det kan vara vissa dagar, när tröttheten tar över och kroppen inte längre orkar som tidigare.
Men hon fortsätter.
För barnens skull.
För familjen.
Och för sig själv.
Det kanske mest gripande är att hon trots sin bakgrund inom elitidrotten inte längre jagar medaljer eller resultat.
Det finns ett annat mål nu.
Ett mål som är betydligt mer personligt.
Hon vill få mer tid.
Mer tid med sin man.
Mer tid med sina döttrar.
Mer vanliga dagar.
Mer skratt.
Mer framtid.
Och även om läkarna har gett henne ett besked som förändrat hela hennes liv, försöker hon fortfarande se framåt.
Hon vill inte att hennes barn bara ska minnas sjukdomen.
Hon vill att de ska minnas mamma.
Alla de vanliga stunderna.
Alla skratten.
Alla utflykter.
Alla gånger hon fanns där.
Det är därför hennes berättelse inte bara handlar om en allvarlig diagnos. Den handlar också om hur en människa försöker hitta mening när livet plötsligt inte längre följer den plan som fanns från början.
Och bakom allt finns en enda önskan som betyder mer än alla tidigare mål.
När Madelene själv berättar om framtiden återkommer hon till det hon allra helst vill uppleva.
Hon vill se sina barn växa upp.
Hon vill finnas kvar när hennes döttrar blir äldre och följa deras liv så länge hon bara kan.
Det är hennes viktigaste mål nu.
Inte ett nytt SM-guld.
Inte fler medaljer.
Inte någon ny titel.
Utan något mycket enklare – och samtidigt mycket större.
Att få vara kvar och se sina barn växa upp.