Det var en tid då hela världen försökte hitta rätt väg genom en situation som ingen riktigt hade upplevt tidigare. Gatorna blev tommare, gränser stängdes och människor började plötsligt leva med ord som karantän, smittspridning och restriktioner.
Men Sverige valde en väg som på flera sätt skilde sig från många andra länder.
Medan andra europeiska stater införde hårda nedstängningar och omfattande begränsningar valde Sverige under den första delen av pandemin en mer försiktig och mindre tvingande linje. Restauranger och butiker kunde fortsätta vara öppna, människor uppmanades att ta ansvar och många åtgärder byggde på rekommendationer snarare än tvång.
Det blev snabbt en av Europas mest omdiskuterade coronastrategier.
Och så småningom kom kritiken från ett mycket oväntat håll.
Det var inte bara oppositionspolitiker, forskare eller journalister som började ifrågasätta hur landet hade hanterat pandemin.
Även Sveriges kung hade något att säga.
Kung Carl XVI Gustaf uttryckte i sitt traditionella jultal 2020 kritik mot hur Sverige hade hanterat pandemin. Han sade att han ansåg att landet hade misslyckats med att skydda människor, särskilt de äldre. Uttalandet fick stor uppmärksamhet eftersom det var ovanligt att monarken så tydligt kommenterade en aktuell samhällskris. (oglobo.globo.com)
Det var ett ögonblick som många reagerade på.
För vad innebär det egentligen när landets kung säger att Sverige har misslyckats?
Och varför kom orden just då?
För att förstå betydelsen måste man gå tillbaka till början av pandemin.
När coronaviruset spreds över Europa valde många länder att snabbt införa hårda begränsningar. Skolor stängdes, restauranger fick begränsade möjligheter att ta emot gäster och människor uppmanades att stanna hemma.
Sverige gjorde annorlunda.
Det betyder inte att landet saknade restriktioner eller rekommendationer. Men jämfört med många andra europeiska länder var strategin mindre inriktad på en generell nedstängning av samhället.
Den svenska modellen byggde i hög grad på rekommendationer, frivillighet och människors eget ansvar.
För vissa framstod det som klokt.
Andra var betydligt mer kritiska.
Frågan handlade inte bara om hur många människor som skulle smittas. Det handlade också om hur samhället skulle fungera under en långvarig pandemi.
Skulle skolor hållas öppna?
Skulle människor få röra sig fritt?
Hur mycket kunde staten kräva av medborgarna?
Och framför allt:
Hur skyddar man de mest sårbara?
Det var den sista frågan som skulle bli särskilt viktig.
Under pandemins första månader drabbades äldreboenden hårt i Sverige. Många äldre personer dog efter att ha smittats av coronaviruset, och kritiken mot hur äldreomsorgen hade skyddats växte.
Det var också mot denna bakgrund som kungens ord fick sin särskilda tyngd.
Carl XVI Gustaf sade att han tyckte att Sverige hade misslyckats och att det var fruktansvärt att så många människor hade avlidit. Han lyfte särskilt fram äldre som hade drabbats. (oglobo.globo.com)
För en kung som normalt håller sig utanför den dagliga politiska debatten var uttalandet anmärkningsvärt.
Monarkin i Sverige har framför allt en ceremoniell roll. Kungen styr inte regeringen och fattar inte beslut om landets coronapolitik.
Men han kunde naturligtvis uttrycka sina personliga tankar.
Och den här gången valde han att göra det.
Det gjorde att frågan om den svenska strategin fick ännu större uppmärksamhet internationellt.
Sverige hade redan blivit ett slags symbol för en alternativ pandemihantering.
Medan många länder stängde ner valde Sverige en annan väg.
Men det är viktigt att förstå att bilden var mer komplicerad än den ibland framställdes.
Sverige hade inte helt lämnat människor åt sig själva.
Det fanns rekommendationer om social distansering, resor, arbete hemifrån och andra försiktighetsåtgärder. Offentliga sammankomster begränsades också.
Skillnaden låg framför allt i graden av nedstängning och i hur mycket som byggde på frivillighet.
Det var en modell som skapade starka känslor.
Vissa ansåg att den svenska linjen skyddade samhället från de långsiktiga konsekvenserna av hårda nedstängningar.
Andra menade att landet borde ha agerat snabbare och mer kraftfullt.
Och mitt i debatten fanns människor som försökte förstå vad som egentligen var rätt.
Det fanns inget facit.
Ingen visste hur viruset skulle utvecklas.
Ingen visste vilka åtgärder som skulle visa sig mest effektiva på lång sikt.
Det var också därför som diskussionen om Sverige blev så intensiv.
Var den svenska modellen modig?
Eller för försiktig?
Var det rätt att lita på människors eget ansvar?
Eller borde staten ha infört hårdare regler?
Och när allt detta pågick fanns en person som hade en särskild position.
Kungen.
Carl XVI Gustaf hade själv isolerat sig på Stenhammars slott under pandemin tillsammans med drottning Silvia. Han tillhörde själv en åldersgrupp som betraktades som särskilt utsatt för allvarlig sjukdom.
Det gjorde hans perspektiv ännu mer personligt.
Han såg inte bara pandemin som statschef.
Han såg den också som äldre person och familjemedlem.
När han sedan talade om situationen blev det tydligt att pandemin hade påverkat honom.
Det mest uppmärksammade var inte att han diskuterade detaljer i den svenska strategin.
Det var den känslomässiga tonen.
Han uttryckte sorg över alla människor som hade dött och frustration över att Sverige inte hade lyckats bättre med att skydda dem som behövde skyddas mest. (oglobo.globo.com)
Orden kom dessutom i slutet av ett år som hade förändrat vardagen för nästan alla.
Familjer hade inte kunnat träffas som vanligt.
Äldre människor hade fått leva isolerade.
Resor hade ställts in.
Människor hade förlorat sina jobb och företag hade kämpat för att överleva.
Och för tusentals familjer hade pandemin inneburit något ännu värre: att förlora någon de älskade.
Därför blev kungens uttalande så starkt.
Det handlade i grunden inte om statistik.
Det handlade om människor.
Samtidigt blev uttalandet en del av en större diskussion om vem som egentligen bar ansvaret för den svenska strategin.
Kungens kritik innebar inte att han själv hade makt att ändra politiken. Det var regeringen och ansvariga myndigheter som fattade besluten.
Men hans ord visade att den svenska coronahanteringen hade blivit så omdiskuterad att till och med landets statschef kände behov av att kommentera den.
Och kanske var det just det som överraskade mest.
Många förväntade sig inte att kungen skulle ta ställning i en så känslig fråga.
Men Carl XVI Gustaf valde ändå att uttrycka sin besvikelse.
I efterhand har den svenska pandemihanteringen fortsatt att diskuteras ur många olika perspektiv. Det går att analysera dödstal, restriktioner, sjukvård, äldreomsorg och ekonomiska konsekvenser – men en sak är svårare att mäta.
Vad människor själva upplevde.
För vissa betydde den svenska modellen större frihet under en svår period.
För andra blev bristen på hårdare åtgärder en källa till oro.
Och för familjer som förlorade anhöriga var frågan om strategin inte en akademisk diskussion.
Den var personlig.
Det är också där kungens uttalande får sin verkliga betydelse.
Han var inte den som hade skrivit reglerna.
Han var inte den som ledde Folkhälsomyndigheten.
Han var inte den som fattade besluten.
Men han var en person som kunde sätta ord på den sorg som många människor kände.
Och när han gjorde det blev orden större än själva politiken.
Det mest överraskande var kanske därför inte att Sveriges kung kritiserade landets coronahantering.
Det var vad kritiken egentligen handlade om.
Carl XVI Gustaf pekade inte bara på restriktioner eller karantäner.
Han talade om människorna som inte hade skyddats tillräckligt.
Om de äldre.
Om de som dog.
Om ett år då Sverige, liksom resten av världen, tvingades fatta beslut utan att veta exakt vilka konsekvenserna skulle bli.
Och när kungen till slut beskrev situationen som ett misslyckande blev det ett av de mest uppmärksammade kungliga uttalandena under pandemin.
För bakom debatten om den svenska modellen fanns till slut något mycket enklare.
Människor ville känna sig trygga.
Familjer ville få behålla sina nära.
Och framför allt ville man skydda dem som hade minst möjlighet att skydda sig själva.
Det var just den delen av pandemin som fick Sveriges kung att reagera.
Och därför blev hans ord så mycket mer än en kommentar om coronapolitik.
De blev ett uttryck för sorg över ett år som ingen i Sverige skulle glömma.