Det kom ett besked som snabbt spreds genom den svenska kulturvärlden. Dansaren, koreografen och skådespelaren Sofia Södergård har avlidit efter en tids sjukdom. Hon blev bara 39 år gammal.
För många som hade mött henne på en scen var Sofia mycket mer än en dansare. Hon var en person som vägrade låta sig placeras i ett fack. Hennes konst rörde sig mellan dans, teater, klubbkultur och performance, och hon hade en förmåga att göra varje uttryck till något personligt.
Nu är hon borta.
Men hennes konstnärliga avtryck är desto svårare att sudda ut.
Sofia Södergård utbildade sig inom dans både i New York och Stockholm. Hon studerade bland annat vid Broadway Dance Center i New York, Balettakademien i Stockholm och Stockholms dramatiska högskola.
Det var en utbildning som speglade hennes egen konstnärliga bredd.
Hon rörde sig inte bara inom den traditionella dansvärlden. Hennes bakgrund var starkt förankrad i klubb- och streetdance, och hon blev en av grundarna till danskompaniet P*Fect.
Därifrån skulle hennes karriär ta henne till många olika scener och sammanhang.
P*Fect syntes bland annat på stora internationella dansscener, och Sofia arbetade med uttryck som waacking och voguing. Hon var också verksam som skådespelare, koreograf och DJ.
Men för den bredare publiken blev hon kanske allra mest uppmärksammad genom en annan sida av sitt konstnärskap.
Sofia hade ett dragking-alter ego.
Qarl Qunt.
Det var en rollfigur som blev en viktig del av hennes konstnärliga uttryck och som gjorde henne till en uppmärksammad profil på den svenska dragscenen. Genom Qarl Qunt kunde hon utforska frågor om kön, identitet och manlighet – ofta med både humor och skärpa.
Det var inte konst som försökte passa in.
Det var konst som ville utmana.
Och just den egenskapen återkommer i många beskrivningar av henne efter hennes bortgång.
Sofia hade ett sätt att tänja på gränser utan att förlora värmen i sitt uttryck. Hon kunde vara provocerande, lekfull och samtidigt väldigt personlig.
Hennes föreställning ”SLICK” blev ett tydligt exempel.
I föreställningen stod Qarl Qunt i centrum, och produktionen turnerade på Riksteatern. ”SLICK” nominerades också till Svenska Teaterkritikers danspris.
Det var en föreställning som gjorde att ännu fler fick upp ögonen för Sofia Södergård.
Men bakom den starka scenpersonligheten fanns också en människa vars liv förändrades dramatiskt under den sista tiden.
Sofia hade drabbats av en allvarlig sjukdom.
Det är också därför beskedet om hennes död har blivit så tungt för många inom kulturen. Hon var fortfarande ung och hade fortsatt vara aktiv i sitt skapande.
Hon hade fortfarande mycket kvar att ge.
Hennes kollegor beskriver henne som en exceptionell artist och en mycket uppskattad vän. Simon Norrthon, ordförande för Fackförbundet Scen & Film, skrev efter hennes bortgång att hennes konstnärskap var nyskapande, nyfiket och inkluderande.
Det är ord som säger mycket om hur hon uppfattades av människor som arbetade nära henne.
Hon hade en egen blick.
Och hon var inte rädd för att använda den.
Sofia kunde dessutom röra sig mellan världar som ibland kan kännas långt ifrån varandra. Den ena dagen kunde hennes arbete handla om dans och klubbkultur, den andra om teater och scenkonst.
Hon hade uppträtt på internationella scener och arbetat i sammanhang som få andra svenska dansare hade erfarenhet av.
Hennes konstnärliga resa tog henne bland annat till London och Paris. P*Fect har synts på Sadler’s Wells i London och Juste Debout i Paris. Gruppen har också medverkat i Melodifestivalen och varit förband till Lady Gaga.
Det är en karriär som visar hur långt hennes uttryck nådde.
Men den sista tiden handlade om något helt annat.
Om behandling.
Om familjen.
Om att försöka få mer tid.
Sofia var gift med Frida och hade tvillingsöner. Under hennes sista period i livet blev familjen allt viktigare.
Det är också här berättelsen får en annan ton.
Den färgstarka scenpersonen försvinner för ett ögonblick.
Kvar finns en mamma och hustru som vill ha mer tid tillsammans med de människor hon älskar.
Kort före sin död uppmärksammades en insamling för Sofias fortsatta behandling. Hon uttryckte då sin tacksamhet över stödet från communityt och försökte fokusera på det som fortfarande gav glädje.
Varje liten framgång räknades.
Varje stund med familjen hade betydelse.
Och hennes önskan var inte något stort eller glamoröst.
Hon ville få mer tid med sin familj.
Hon ville se sina söner växa upp.
Det är kanske den detaljen som gör beskedet särskilt svårt att ta in.
Sofia hade under sitt konstnärliga liv arbetat med stora frågor. Hon hade utmanat föreställningar om kön och identitet, skapat scenkonst som väckte diskussion och byggt en karriär där hon ständigt sökte nya uttryck.
Men när livet blev som mest osäkert blev hennes önskan enkel.
Mer tid.
Mer vardag.
Mer familj.
Hennes konstnärliga arv är däremot redan större än de 39 år hon fick.
Hon inspirerade andra dansare och konstnärer. Hon var med och skapade ett danskompani. Hon förde in klubb- och streetkultur i nya sceniska sammanhang. Och genom Qarl Qunt blev hon en viktig synlig person inom dragkingkulturen i Sverige.
Det är sådant som fortsätter leva.
En föreställning kan spelas igen.
En dans kan läras vidare.
En scen kan minnas en person som en gång stod där.
Och en publik kan fortsätta berätta om den artist som fick dem att tänka på något på ett nytt sätt.
Efter hennes bortgång har många uttryckt sin sorg.
Kulturvärlden har förlorat en konstnär som fortfarande hade mycket kvar att säga.
Samtidigt är det svårt att sammanfatta Sofia Södergård med bara några ord.
Hon var dansare.
Koreograf.
Skådespelare.
DJ.
Dragartist.
Men framför allt var hon en konstnär som inte verkade särskilt intresserad av att följa någon färdig mall.
Det var kanske hennes största styrka.
Hon skapade sin egen väg.
Och när man tittar tillbaka på hennes karriär blir det tydligt att den vägen tog henne långt.
Från utbildningen i New York och Stockholm till internationella scener. Från P*Fect till Riksteatern. Från dansvärlden till dragscenen. Från klubbkultur till teater.
Hon hann skapa mycket.
Men hon hann inte få den tid hon själv önskade.
Beskedet om hennes bortgång kom den 17 augusti 2026. Sofia Södergård blev 39 år.
Det är en ålder som gör att många automatiskt börjar tänka på allt som kunde ha kommit därefter.
Fler föreställningar.
Nya koreografier.
Nya idéer.
Nya roller.
Kanske ännu fler internationella samarbeten.
Men framför allt fler år tillsammans med familjen.
Det är omöjligt att veta vad framtiden hade kunnat ge henne.
Det som går att veta är vad hon redan lämnade efter sig.
En stark konstnärlig röst.
Ett modigt uttryck.
Och ett arv som fortsätter att finnas på scener, i dansvärlden och hos människor som lärde känna henne genom hennes arbete.
När kollegorna nu minns Sofia handlar orden inte bara om hennes talang.
De handlar om hennes personlighet, hennes nyfikenhet och hennes förmåga att få människor att känna sig inkluderade.
Hon var en artist som kunde utmana konventioner utan att förlora hjärtat i det hon gjorde.
Och kanske är det därför hennes sista offentliga önskan känns så stark.
Efter ett liv där hon ständigt hade sökt nya uttryck och utmanat gränser önskade hon sig till slut inte större scener eller fler priser.
Inte mer berömmelse.
Inte fler rubriker.
Hon önskade något mycket enklare.
Sofia Södergårds största önskan var att få mer tid tillsammans med sin fru Frida och sina tvillingsöner – och att få se sina söner växa upp.
Nu återstår hennes konst, hennes minne och alla de människor som hon hann beröra under sina 39 år.
Och det är kanske där hennes liv fortsätter – på scenerna och hos människorna som fortfarande minns Sofia Södergård, Qarl Qunt och den konstnär som alltid vågade gå sin egen väg.