Det finns vänskaper som blir så starkt förknippade med svensk filmhistoria att det nästan känns som om de aldrig kan förändras. Ulf Brunnberg och Björn Gustafson är två sådana namn.
För generationer av svenskar är de fortfarande Ragnar Vanheden och Dynamit-Harry – två av de mest älskade figurerna i Jönssonligan. Tillsammans med Gösta Ekman skapade de en trio som blev en del av den svenska kulturen och som fortfarande citeras, diskuteras och visas på tv.
Men bakom de välkända rollerna fanns också en verklig vänskap.
Och med åren förändrades den.
Det som en gång hade varit ett nära samarbete och en självklar kontakt blev allt mer sällsynt. Till slut kunde Ulf Brunnberg inte ens få tag på sin gamle vän.
Det var en situation som gjorde honom både ledsen och frustrerad.
För utåt sett hade allt börjat så enkelt.
Tre skådespelare.
Tre personligheter.
Och en filmserie som skulle bli betydligt större än någon av dem kunde ana.
Trion som blev svensk filmhistoria
När Gösta Ekman, Ulf Brunnberg och Björn Gustafson spelade Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson, Ragnar Vanheden och Dynamit-Harry skapades en dynamik som blev svår att ersätta.
Brunnberg stod för den snabba och självsäkra Vanheden. Gustafson spelade den explosiva och ofta oförutsägbara Dynamit-Harry. I centrum stod Gösta Ekman som Sickan, hjärnan bakom ligans planer.
Filmerna blev enormt populära.
Men bakom den lättsamma humorn fanns ett intensivt arbete. Brunnberg har i efterhand berättat att inspelningarna inte alltid var så roliga som publiken kanske föreställde sig. Han har beskrivit arbetet som mycket krävande och har också varit starkt kritisk till flera av de senare nytolkningarna av Jönssonligan.
Ändå fanns det något speciellt mellan skådespelarna.
Och särskilt mellan Brunnberg och Gustafson.
Ulf har vid flera tillfällen beskrivit Björn som ett komiskt geni. Det är en formulering han återkommit till även långt efter Jönssonligans storhetstid.
Han har sagt att han lärt sig mycket av sin kollega.
Det är därför det som hände senare känns så sorgligt.
När allt förändrades
När Jönssonligan förändrades började också relationerna mellan skådespelarna förändras.
Gösta Ekman lämnade filmserien, och de gamla samarbetena blev allt mer komplicerade. Med tiden gick de tre åt olika håll.
Gösta Ekman gick bort 2017.
Björn Gustafson drog sig allt mer undan från offentligheten.
Och Ulf Brunnberg fortsatte att arbeta och prata om sin långa karriär.
Men kontakten med Björn blev svårare.
När Björn tilldelades Guldbaggens hederspris 2023 ville Ulf Brunnberg gratulera honom personligen. Problemet var bara att han inte lyckades få tag på honom.
Han ringde.
Han försökte igen.
Men inget svar kom.
Ulf berättade då att Björn inte svarade vare sig i telefon eller på mobilen och beskrev honom som ”bara borta”. Han funderade till och med på att kontakta Svenska Filminstitutet för att ta reda på hur de själva hade lyckats få kontakt med honom inför prisutdelningen.
Det var uppenbart att det gjorde ont.
Men samtidigt fanns det ingen ilska i hans ord.
Snarare saknad.
Björn hade valt ett annat liv
Förklaringen till den försvunna kontakten verkade enligt Brunnberg inte vara någon stor dramatisk konflikt.
Björn Gustafson hade helt enkelt valt att dra sig tillbaka.
Han ville leva ett lugnare liv långt från rampljuset.
Enligt senare uppgifter från Nöjeslivet bor Gustafson på sin gård i Gästrikland och använder inte längre sitt tidigare liv i Stockholm på samma sätt. Brunnberg har beskrivit hur vännen helst vill vara ifred och undvika offentligheten.
Det kan vara svårt för omgivningen att acceptera när någon man stått nära plötsligt inte längre vill ha samma sociala kontakt.
Men för Björn verkar det ha varit ett medvetet val.
Han hade gjort sitt.
Han hade spelat sina roller.
Han hade fått publiken att skratta.
Och efter ett långt liv i offentligheten ville han till slut leva på sina egna villkor.
Ulf ville fortfarande nå fram
Det är just detta som gör Ulf Brunnbergs berättelse så mänsklig.
Han ville inte tillbaka till Jönssonligan.
Han ville inte nödvändigtvis återuppta någon gammal karriär.
Han ville bara få prata med sin vän.
När han såg Björn få sitt hederspris blev han genuint glad. Han beskrev hur överlycklig han var för Björns skull och betonade att hans begåvning inte alltid hade fått den uppskattning han förtjänade.
Det var ett slags kärleksförklaring till en gammal kollega.
Men den nådde inte fram.
Eller åtminstone inte på det sätt som Ulf hade hoppats.
Sedan kom en oväntad vändning
Det hade kunnat sluta där.
En gammal vänskap som långsamt försvunnit.
En telefon som aldrig svarade.
Ett namn som bara återstod i minnena.
Men några år senare förändrades situationen.
Ulf Brunnberg fick faktiskt träffa Björn igen.
Och mötet skulle bli betydligt mer känslosamt än han hade kunnat föreställa sig.
Efter en lång period utan riktig kontakt satt de tillsammans i flera timmar och pratade och skrattade. För Ulf blev stunden så stark att han berättade att han var nära att börja gråta.
Det var inte bara ett återseende.
Det var som om flera decennier plötsligt kom tillbaka på samma gång.
Jönssonligan.
Alla inspelningar.
Alla skratt.
Gösta Ekman.
Scenerna.
Vänskapen.
Och allt som hade hänt sedan dess.
Brunnberg beskrev senare hur mycket han saknade Björn och hur svårt det hade varit att förlora den nära kontakten.
”Jag älskar Björn”
De orden säger kanske mer än något annat.
För även efter år av tystnad fanns känslorna kvar.
Brunnberg har beskrivit Björn som en person han verkligen älskar och som ett komiskt geni. Han har också sagt att han saknar honom oerhört mycket.
Det finns något nästan vemodigt i det.
Två människor kan ha delat så mycket av sina liv och sedan hamna på helt olika platser.
Den ene fortsätter att vara offentlig.
Den andre väljer bort offentligheten.
Den ene vill prata om minnena.
Den andre vill helst lämna dem bakom sig.
Och ändå kan vänskapen finnas kvar någonstans under ytan.
Det är kanske precis det som hände med Brunnberg och Gustafson.
Det som publiken aldrig fick se
På filmduken var Vanheden och Dynamit-Harry nästan oskiljaktiga.
De kunde bråka, skämta och hamna i absurda situationer – men de hörde ihop.
I verkligheten var det naturligtvis annorlunda.
Men Ulf Brunnberg har återkommande beskrivit deras samarbete som något mycket speciellt. Han har sagt att de kompletterade varandra och att Gustafson hade en begåvning som gick långt utöver det publiken såg på film.
Det är också därför saknaden blir så stark.
För Brunnberg förlorade inte bara en tidigare arbetskamrat.
Han förlorade kontakten med en person som hade varit en viktig del av hans liv under många år.
Och kanske är det något vi alla kan känna igen.
Ibland finns människor som inte längre finns i ens vardag, men som ändå aldrig riktigt lämnar ens liv.
Ett möte som förändrade allt igen
När Ulf och Björn till slut sågs efter den långa perioden av tystnad blev det tydligt att det fortfarande fanns något mellan dem.
De satt tillsammans i timmar.
De skrattade.
De pratade.
Och Ulf blev känslosam.
Efteråt fortsatte de också att prata i telefon, även om kontakten fortfarande var svår att upprätthålla. Brunnberg har berättat att Björn inte längre hör lika bra och att det därför finns praktiska hinder. Samtidigt har han betonat att vännen fortfarande är intellektuellt närvarande.
Det gör historien mindre till en berättelse om en bruten vänskap och mer till en berättelse om två människor som försöker hitta tillbaka till varandra på sina egna villkor.
För ibland behöver en vänskap inte se ut som den gjorde förr.
Ibland räcker ett samtal.
Ett möte.
Några timmar av skratt.
Och känslan av att den andra personen fortfarande finns där.
Det mest gripande är därför kanske inte att Ulf Brunnberg en gång inte kunde få tag på Björn Gustafson.
Det är att han trots allt fortsatte att sakna honom.
Trots åren.
Trots tystnaden.
Trots att deras liv hade tagit helt olika vägar.
Och det var först när de äntligen satt tillsammans igen, efter flera års allt glesare kontakt, som Ulf Brunnberg förstod hur mycket vänskapen fortfarande betydde. De satt i tre–fyra timmar och skrattade tillsammans – och Brunnberg berättade efteråt att han nästan började gråta. För bakom Vanheden och Dynamit-Harry fanns två gamla vänner, och trots att livet hade förändrat allt fanns kärleken och saknaden fortfarande kvar.