Det började som ett skämt. Ett hån som först verkade ganska oskyldigt, men som med tiden växte till något betydligt hårdare. Plötsligt var Staffan Westerberg inte bara mannen bakom några av Sveriges mest älskade barnprogram. Han blev också personen som en del människor ansåg vara skyldig till att ha förstört deras barndom.
Det är en märklig stämpel att bära för någon som hela sitt yrkesliv hade ägnat åt teater, fantasi och barn.
När Staffan Westerberg gick bort i juni 2026, 92 år gammal, lämnade han efter sig ett konstnärskap som fortfarande väcker starka känslor. För vissa var han en originell och varm berättare som tog barn på allvar. För andra blev hans namn under 1990-talet nästan synonymt med något de helst ville glömma.
Men historien om Staffan Westerberg handlar egentligen om mycket mer än ett omdiskuterat barnprogram.
Den handlar om en pojke från Norrbotten som tidigt upptäckte teaterns kraft, om en familj som drabbades av en tragedi och om en konstnär som vägrade släppa taget om fantasin – även när vuxenvärlden tyckte att han borde göra något annat.
Westerberg föddes 1934 i Luleå. Hans far arbetade som disponent och hade andra planer för sonens framtid. Staffan förväntades bli ingenjör. Men redan som barn drogs han åt ett helt annat håll.
Med kartongbitar, träbitar och ficklampor byggde han sin egen lilla scen. Där kunde han skapa en värld där reglerna såg annorlunda ut och där fantasin fick bestämma.
Teatern blev senare inte bara ett yrke.
Den blev en livlina.
Westerberg utbildade sig vid Norrköpings stadsteater och arbetade där mellan 1956 och 1960. Under sin långa karriär kom han att verka som skådespelare, dramatiker, regissör och konstnär. Han arbetade på Dramaten och Teater Brunnsgatan 4 och samarbetade med flera framstående kulturpersonligheter, däribland Basia Frydman och Kristina Lugn.
Men det var genom televisionen som han nådde en helt annan publik.
På 1970- och 1980-talen skapade han flera barnproduktioner som skulle bli en del av svensk tv-historia. Bland dem fanns Vilse i pannkakan från 1975, adventskalendern Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus från 1983 och Theatern i hatten från 1986.
För många barn var det en värld fylld av märkliga figurer, lek och absurda situationer.
Men alla vuxna uppskattade inte hans sätt att berätta.
I början var kritiken nästan lekfull. Vid Hultsfredsfestivalen syntes en skylt med texten ”Det är ditt fel Staffan Westerberg”. Handelshögskolan tryckte senare upp uttrycket på T-shirts. I en studentundersökning om vem som var världens värsta person placerades Westerberg till och med före både Hitler och Stalin.
Det som först kunde avfärdas som ett studentikost skämt började därefter få ett allvarligare tonläge.
Människor hävdade på riktigt att Vilse i pannkakan hade förstört deras barndom. Det förekom politiska försök att stoppa hans framträdanden på Dramaten och falska annonser lades ut i hans namn.
För Westerberg var det smärtsamt.
Han hade aldrig velat göra barn illa. Tvärtom hade han sett barnpubliken som något som förtjänade respekt. Han ville underhålla, väcka tankar och skapa en plats där barnens fantasi fick ta plats.
Ändå blev han under en period en symbol för något som många vuxna ville göra sig av med.
Det måste ha varit svårt att förstå.
Och kanske ännu svårare att glömma.
För bakom den färgstarka och lekfulla tv-personligheten fanns en människa som redan som barn hade mött sorg på nära håll.
När Staffan Westerberg bara var fem år gammal blev hans äldre bror Lasse påkörd av en taxi och dog. Familjen förändrades för alltid. Modern återhämtade sig aldrig riktigt efter förlusten, och Westerberg beskrev senare hur tystnaden och sorgen präglade hemmet.
I hans självbiografiska bok Elvaåringen återvände han till minnena från den tiden och till moderns sorg.
Det är en viktig nyckel till att förstå hans konst.
För Westerberg handlade lek aldrig bara om att få barn att skratta.
Det fanns alltid något mörkare under ytan.
Livet, döden, ensamheten, fantasin och rädslan kunde existera samtidigt. Han vägrade att behandla barn som om de bara behövde enkla berättelser och glada färger.
Han tog deras känslor på allvar.
Och kanske var det just detta som gjorde honom så kontroversiell.
Samtidigt fanns det en annan sida av hans liv som inte alltid syntes i offentligheten. Westerberg har berättat att han redan under slutet av 1940-talet förstod att han var homosexuell. För en pojke i dåtidens Norrbotten var det inte självklart att kunna prata öppet om det. Återigen blev teatern en plats där han kunde vara sig själv.
Åren gick.
Kritiken förändrades.
Och långsamt började också bilden av Staffan Westerberg förändras.
Det som en gång hade hånats började betraktas som kult. Figurerna som många hade gjort narr av fick en ny generation beundrare. Lille Strumpa och Store Strumpa, Syster Yster och Storpotäten började återvända i människors medvetande.
Det var inte längre bara ”den konstiga barn-tv”.
Det var nostalgi.
Och Westerberg fick till slut något som kanske kan beskrivas som sin revansch.
Människor som tidigare hade skrattat åt honom började hylla honom. Artister som Lars Winnerbäck och bandet Amason visade sin uppskattning. Amason samarbetade med Westerberg kring julkonserter 2023, där han läste en julsaga han själv hade skrivit.
Även Jonas Gardell kom senare att be om ursäkt för att han hade följt med i 1990-talets ”vi hatar Staffan Westerberg”-trend.
Gardells budskap var tydligt: Westerberg hade naturligtvis inte förstört någons barndom. Barndomar förstörs av helt andra saker, menade han.
Det är kanske här berättelsen blir som mest fascinerande.
Mannen som en gång utsågs till symbol för en förstörd generation blev till slut älskad av många av dem som hade vuxit upp med hans program.
Och Staffan Westerberg själv vägrade att skämmas för sin barnslighet.
I en intervju sade han att han var en ”barnslig gammal man” och att han tänkte kräva rätten att fortsätta vara det. För honom behövde lek inte vara ytlig. Det kunde finnas allvar även i leken.
Det var en hållning som sammanfattade hela hans konstnärskap.
Han blev aldrig riktigt vuxen på det sätt som omgivningen förväntade sig.
Och kanske var det just därför han lyckades tala så direkt till barn.
När Staffan Westerberg avled sommaren 2026 var det därför inte bara en gammal tv-profil som försvann. Det var en av Sveriges mest särpräglade kulturpersonligheter.
Men det märkligaste återstår.
Mannen som under 1990-talet blev utskälld för att ha ”förstört en hel generation” fick till slut se hur samma typ av människor började försvara honom. Det som tidigare hade kallats märkligt blev kult. Figurerna som hånats blev älskade. Och den barnslighet som en gång användes mot honom blev i stället något av hans största kännetecken.
Hans verkliga revansch var alltså inte att kritikerna tystnade.
Det var att tiden själv ändrade deras blick.
Staffan Westerberg fick aldrig ett annat konstnärskap.
Det var publiken som till slut lärde sig att se det på ett annat sätt.