Det var en syn som få hade väntat sig mitt under en intensiv svensk valrörelse. Statsminister Ulf Kristersson och oppositionsledaren Magdalena Andersson, två av landets mest framträdande politiska motståndare, kom tillsammans till Fagersta. Där mötte de en stad som fortfarande försökte förstå det som hade hänt på Brinellskolan.
Besöket handlade inte om en vanlig politisk aktivitet. Det handlade om sorg, respekt och en plats där invånarna redan hade börjat samlas för att minnas offren. Sedan fredagen hade Fagerstabor lagt blommor och tänt ljus utanför skolan. När de två partiledarna kom dit gjorde de samma sak.
Det var en ovanlig bild i svensk politik.
Kristersson leder regeringen. Andersson leder oppositionen. De representerar olika politiska riktningar och har under lång tid stått på varsin sida i flera av de stora frågorna som präglat Sverige. Men den här dagen hamnade den politiska kampen i bakgrunden.
I Fagersta fanns något annat som var viktigare.
En tragedi hade drabbat en skola och en hel stad. En 17-årig flicka hade dödats och två pojkar under 18 år hade skadats allvarligt. En 18-årig man hade gripits och var misstänkt för mord och mordförsök.
För invånarna handlade dagen därför inte om partifärger eller valstrategier. Det handlade om människor.
Minnesplatsen utanför Brinellskolan hade på kort tid blivit en symbol för sorgen. Blommorna berättade om människor som ville visa sitt stöd. Ljusen skapade en stilla plats mitt i allt det som fortfarande var svårt att förstå.
När Kristersson och Andersson anlände tillsammans blev deras närvaro en del av denna manifestation.
Det fanns inga behov av stora politiska utspel.
Inga långa resonemang om partiprogram.
Inga valaffischer.
Bara två partiledare på samma plats, inför människor som hade upplevt något mycket svårt.
För Kristersson var besöket särskilt betydelsefullt eftersom han som statsminister representerar hela landet i situationer där nationen drabbas av svåra händelser. För Andersson, som oppositionsledare, blev det samtidigt ett sätt att visa stöd till de drabbade och till Fagerstaborna.
Det är inte första gången som svenska politiker lägger de politiska skillnaderna åt sidan efter en tragedi. Men tidpunkten gjorde bilden särskilt stark. Sverige befinner sig i en period där partierna samtidigt försöker vinna väljarnas förtroende och där varje framträdande kan få politisk betydelse.
Just därför blev deras gemensamma besök så uppmärksammat.
De hade kunnat komma var för sig.
De hade kunnat välja olika tider.
I stället valde de att stå tillsammans.
Det säger något om hur en allvarlig händelse ibland förändrar det politiska landskapet, åtminstone för en stund.
Fagersta hade redan före besöket präglats av en stark gemenskap. När människor började komma till minnesplatsen tog de med sig blommor och ljus. Många ville helt enkelt visa att de tänkte på offren och deras familjer.
I sådana situationer kan en stad förändras på bara några timmar.
Platser som vanligtvis är förknippade med skola, vardag och ungdomsliv får plötsligt en helt annan betydelse. En skolbyggnad som tidigare bara var en del av elevernas vardag blir en plats för sorg och eftertanke.
För dem som bor i Fagersta blir händelsen inte bara en nyhet som visas på tv.
Det är något som har hänt nära dem.
Någon de känner kan ha varit på plats. Någon kan känna offren. Någon kan ha sett polisens insats. Någon kan ha stått utanför skolan och försökt förstå varför en vanlig dag plötsligt förändrades.
Därför blir också politikernas närvaro något annat än ett vanligt offentligt framträdande.
När två politiska motståndare tillsammans lägger blommor vid en minnesplats finns det ett budskap som inte behöver formuleras i ett tal.
Sorgen tillhör inte ett parti.
Den tillhör alla.
Och kanske var det just därför bilden från Fagersta fick sådan kraft.
Kristersson och Andersson har naturligtvis inte blivit politiska allierade. Deras partier står fortfarande långt ifrån varandra i många centrala frågor. Besöket förändrar inte regeringens politik eller oppositionens roll.
Men det visar att det finns ögonblick då den vanliga politiska logiken inte behöver dominera.
Det finns tillfällen när det viktigaste är att vara närvarande.
Efter attacken blev också säkerhetsfrågor och skolmiljö en del av det offentliga samtalet. En sådan händelse väcker naturligt frågor om hur samhället kan skydda barn och ungdomar och hur myndigheter ska agera när en allvarlig situation uppstår.
Men precis när tragedin hade inträffat fanns också ett behov av att låta sorgen få plats innan alla frågor skulle besvaras.
Det är en balans som politiker ofta måste hantera.
Å ena sidan finns förväntningarna på svar. Å andra sidan finns risken att den politiska diskussionen börjar för tidigt, innan familjer och drabbade ens hunnit förstå vad som har hänt.
I Fagersta valde Kristersson och Andersson den här gången att inte göra besöket till en politisk debatt.
De kom för att minnas.
De kom för att visa respekt.
Och de stod tillsammans.
Det är kanske just den sista detaljen som gör bilden så speciell.
Svensk politik är ofta präglad av tydliga konflikter. Partiledare möts i debatter, kritiserar varandras förslag och försöker övertyga väljarna om att den egna vägen är den bästa. Under en valrörelse blir skillnaderna ännu tydligare.
Men på en minnesplats ser världen annorlunda ut.
Där finns inga vinnare.
Ingen debatt att vinna.
Ingen motståndare att besegra.
Bara människor som försöker hantera sorg.
Det var också därför Kristerssons och Anderssons gemensamma framträdande i Fagersta fick en särskild symbolisk betydelse. Det handlade inte om att deras politiska skillnader hade försvunnit. Det handlade om att de för en stund valde att låta något annat stå i centrum.
Och den verkliga betydelsen av besöket blir kanske tydlig först när man ser på detaljerna.
Det var inte ett gemensamt politiskt möte.
Det var inte ett försök att skapa en ny blocköverskridande allians.
Det var två politiska motståndare som tillsammans gick till en minnesplats utanför en skola där människor hade samlats efter en dödlig attack. De lade blommor och mötte en stad i sorg.
Det var därför bilden från Fagersta blev så mycket större än ett vanligt politiskt fotografi.
För en kort stund försvann skillnaden mellan regering och opposition.
Kvar stod två människor inför samma tragedi.
Och kanske var det just det som Fagersta behövde se den dagen.