Jonathan Stenbäcken är van vid att leva ett liv där handbollen står i centrum. Han har själv spelat på hög nivå, representerat Sverige och senare fortsatt inom sporten som sportchef i Sävehof. Men det finns en match som ingen människa kan förbereda sig inför.
Den motståndaren går inte att besegra med träning, erfarenhet eller vilja.
Det handlar om sorgen efter ett barn.
I december fick Jonathan och hans hustru Anna det besked som förändrade hela familjens tillvaro. Deras dotter Alice hade drabbats av en mycket allvarlig cancersjukdom. En elakartad tumör växte runt hjärtat, lungorna och luftstrupen. Alice var då bara tio år gammal.
Hon hade ett stort intresse för handboll och spelade själv i Sävehofs ungdomslag. Hon drömde om att en dag kunna återvända till planen och fortsätta spela.
Hon hann aldrig göra det.
Alice ville tillbaka till handbollen
När Aftonbladet träffade Alice och hennes pappa tidigare under året fanns det fortfarande hopp.
Trots behandlingen försökte hon hålla fast vid det vanliga livet så mycket som möjligt. Handbollen var en viktig del av hennes vardag och hon längtade efter att kunna spela igen.
Hon berättade då att vissa dagar var extremt tunga. Hon kunde vara så trött att hon bara låg i sängen. Andra dagar kom energin tillbaka och hon kunde leka och röra på sig nästan som vanligt.
Det fanns alltså fortfarande ögonblick då sjukdomen nästan kunde glömmas bort.
Alice hade också ett stort mål utanför handbollen.
Hon ville hjälpa andra barn.
När hon själv fick sin cancerdiagnos startade hon en insamling till Barncancerfonden. Målet var en miljon kronor. På Barncancerfondens insamlingssida skrev Alice själv om sin önskan att bli frisk och att inget annat barn skulle behöva drabbas på samma sätt.
Det säger mycket om henne.
Hon var själv sjuk.
Hon genomgick tuff behandling.
Hon hade dagar då hon knappt orkade lämna sängen.
Ändå tänkte hon på andra.
En tioåring med stora drömmar
Alice hade också hunnit föreställa sig framtiden.
Hon ville spela handboll på hög nivå och hade till och med pratat om att spela i Tyskland. Pappans egen karriär hade naturligtvis varit en inspiration.
Jonathan Stenbäcken hade själv spelat för det svenska landslaget och varit proffs utomlands. För Alice var han inte bara pappa utan också en person som kunde visa hur långt handbollen kunde ta henne.
När hon pratade om framtiden lät det därför inte som om hon såg sjukdomen som slutet på allt.
Hon såg en väg tillbaka.
Hon ville gå tillbaka till skolan.
Hon ville spela handboll.
Hon ville fortsätta leva sitt liv.
Och familjen hoppades tillsammans med henne.
Sedan blev situationen allt svårare
Behandlingen var omfattande och skulle enligt den ursprungliga planen pågå under lång tid.
Men i maj började situationen förändras.
Alice hade varit med familjen i Uppsala under finalsteget i USM. Då var hon fortfarande nästan som vanligt. För en utomstående hade det varit svårt att förstå hur allvarligt sjuk hon faktiskt var.
Jonathan berättar senare att hon då kunde se ut som vilken annan flicka som helst, bortsett från håret som försvunnit under behandlingen.
Men efter ett nytt block med cellgifter förändrades allt.
Behandlingen hade pressat ner hennes immunförsvar kraftigt.
Sedan kom infektionen.
Och kroppen orkade till slut inte längre.
Familjen förstod att något var fel
Jonathan berättar att det i efterhand går att se vissa tecken.
Familjen hade kanske undermedvetet börjat förstå att utvecklingen inte gick åt rätt håll.
Men det är en sak att känna oro.
En annan sak att faktiskt förstå att tiden håller på att ta slut.
Alice pratade aldrig om döden.
Det är något Jonathan säger att han är tacksam för.
Hon fortsatte i stället att vara Alice.
En flicka som tyckte om handboll, människor och att umgås med andra.
En flicka som enligt sin pappa var otroligt social och omtänksam.
Det var också därför så många människor kom till hennes begravning.
Den 17 juni kom beskedet
Den 17 juni 2026 dog Alice på sjukhuset.
Hon blev bara elva år gammal.
Enligt familjens egen information på Barncancerfondens insamlingssida somnade hon in efter en mycket allvarlig infektion i samband med behandlingen.
Föräldrarna hade tidigare hoppats på att kunna göra ett nytt reportage om Alice några år senare.
Då skulle hon förhoppningsvis vara frisk.
Hon skulle kanske vara tillbaka på handbollsplanen.
Men det framtida reportaget blev aldrig av.
I stället fick Jonathan berätta om sin dotters sista tid.
Efteråt fortsatte världen som vanligt
Det är kanske en av de märkligaste delarna av sorgen efter ett barn.
För familjen har livet förändrats för alltid.
Men utanför hemmet fortsätter allting.
Matcher spelas.
Träningar genomförs.
Barn går till skolan.
Människor går till jobbet.
Telefonerna ringer.
Jonathan är fortfarande sportchef i Sävehof och förväntas förbereda laget inför den nya säsongen.
Han går mellan mötena i Partille Arena.
Det kan nästan se ut som vanligt.
Men det är inte vanligt längre.
Jonathan beskriver det som att vardagen på något märkligt sätt ändå har kommit tillbaka. Han och Anna har valt att arbeta och vara sociala, något som de upplever som en slags frizon från sorgen.
De har också flyttat till ett större hus.
Mitt i allt detta.
Ett nytt hem samtidigt som familjen försöker förstå hur livet ska se ut utan Alice.
Lillasyster Lilly måste också fortsätta
Alice hade en lillasyster, Lilly, som bara var ett år yngre.
Det gör situationen ännu mer komplicerad.
Föräldrarna måste sörja sitt barn samtidigt som de måste finnas där för ett annat barn.
Lilly måste fortfarande gå till skolan.
Hon måste träffa sina kompisar.
Hon måste få fortsätta vara barn.
Jonathan säger att det ibland känns konstigt att livet fortsätter, men att det också är det enda alternativet.
Familjen har dessutom fått professionellt stöd genom Barncancercentrum. Psykologer och kuratorer har funnits där för familjen, och Lilly har fått en egen vuxen person att prata med.
Det är ett stöd som blivit viktigt när familjen försöker hitta ett nytt sätt att leva.
Begravningen samlade omkring 300 människor
När Alice begravdes kom omkring 300 personer.
Familjen hade bjudit in människor från hennes handbollslag, fotbollslag och klass, och de fick ta med en anhörig.
Men Jonathan säger att det hade kunnat komma ännu fler.
Det är lätt att förstå varför.
Alice verkar ha haft en ovanlig förmåga att få kontakt med människor.
Hon var social.
Hon var öppen.
Hon pratade med nästan alla.
Och enligt Jonathan kunde hon anpassa sig beroende på vem hon var tillsammans med. Bland vuxna kunde hon vara nästan lillgammal, medan hon med andra barn kunde vara precis som vilken annan flicka som helst.
Det gjorde att människor kände henne på olika sätt.
Men de minns henne.
Det som gjorde henne särskild
När Jonathan får frågan hur han tänker på Alice är det inte sjukdomen han först lyfter fram.
Inte sjukhuset.
Inte behandlingarna.
Inte de sista dagarna.
Han beskriver henne som en stor glädjespridare och en mycket omtänksam person.
Det var just omtanken som kanske var hennes mest speciella egenskap.
Hon tänkte inte bara på sig själv.
Hon ville hjälpa andra barn genom sin insamling till Barncancerfonden.
När hon själv befann sig mitt i en svår situation ville hon göra något för människor hon aldrig ens hade träffat.
Det var det hon var mest stolt över.
Och till slut kom den detalj som säger allra mest
Alice hade satt upp ett mål på en miljon kronor i sin insamling.
Föräldrarna trodde från början att det kanske skulle gå att samla in 20 000 eller 30 000 kronor.
Men människor fortsatte att bidra.
Efter hennes död hade insamlingen nått omkring 950 000 kronor.
Det var alltså bara en liten bit kvar till det mål som Alice själv hade satt upp.
För Jonathan är det fortfarande viktigt att försöka nå hela vägen.
Inte för att förändra det som har hänt.
Det går inte.
Utan för att fullfölja något som Alice själv ville.
En miljon kronor till Barncancerfonden.
Det var hennes mål.
Och det är kanske också det finaste sättet att låta hennes vilja leva vidare.
För Alice fick aldrig spela handboll igen.
Hon fick aldrig börja skolan på samma sätt som tidigare.
Hon fick aldrig se sina framtidsdrömmar bli verklighet.
Men hon lämnade efter sig något som kan hjälpa andra barn.
Och det är den del av hennes historia som familjen nu försöker bära med sig.
Jonathan och Anna kommer alltid att behöva leva med saknaden efter sin dotter. Men samtidigt fortsätter de framåt tillsammans med Lilly.
Sorgen kommer i vågor.
Vissa dagar blir svårare än andra.
Men Alice finns kvar i minnena, i människorna som lärde känna henne och i den insamling hon själv startade.
Hon blev bara elva år – men hennes sista stora önskan var inte bara att själv bli frisk. Hon ville att andra barn skulle få en bättre chans.