Det finns detaljer i idrotten som publiken kanske först inte lägger märke till. Ett nummer på tröjan, ett fotografi på en hjälm eller en liten symbol kan se ut som en vanlig del av spelarens utrustning. Men ibland finns det en hel livshistoria bakom en sådan detalj.
För Färjestads målvakt Emil Larmi är hjälmen inte bara en del av utrustningen.
Den bär på minnet av tre barn som han och hustrun Annika aldrig fick möjlighet att lära känna på det sätt de hade hoppats. När den 29-årige målvakten går ut på isen följer därför sorgen med honom – men också något annat.
Hoppet.
Och en stark vilja att fortsätta.
Det är en historia som har präglat familjen under flera år, samtidigt som Larmi försökt göra sitt jobb mellan stolparna och hitta en väg framåt tillsammans med sin hustru och deras dotter Bea, som föddes 2023.
Bakom hockeyspelaren finns en familj som gått igenom mycket
Emil Larmi har etablerat sig som målvakt i svensk hockey och spelar för Färjestad. På isen handlar allt om räddningar, matcher och resultat.
Men livet utanför arenan har varit betydligt svårare.
Larmi och Annika har under en relativt kort period drabbats av tre missfall. Det senaste inträffade under våren 2026 och blev ännu ett hårt slag för paret. De hade sedan tidigare dottern Bea, men drömmen om att ge henne ett syskon har gång på gång gått sönder.
Redan under 2025 berättade Larmi öppet om två tidigare graviditetsförluster. Då beskrev han hur svårt det varit att se en efterlängtad dröm försvinna.
För honom handlade sorgen inte bara om själva förlusten.
Det handlade också om alla förväntningar som hade hunnit byggas upp.
Planerna.
Drömmarna.
Tanken på hur familjen skulle se ut i framtiden.
Och sedan plötsligt stod de där igen – utan barnet de hade väntat på.
Ett besked som förändrade allt
Efter det första svåra beskedet försökte familjen gå vidare. Det var inte enkelt, men de ville inte låta rädslan bestämma över framtiden.
När de fick en ny chans vågade de därför hoppas igen.
Men också den gången slutade graviditeten i sorg.
Larmi har beskrivit hur det är att gå från att vänta på något med glädje till att plötsligt tvingas ta farväl av en dröm. I en tidigare intervju berättade han att familjen till slut stod med en liten låda i famnen och tårar i ögonen.
Det är svårt att föreställa sig kontrasten.
Ena dagen planerar man framtiden.
Nästa dag försöker man förstå hur man ska kunna gå vidare.
Och samtidigt fortsätter världen runt omkring som vanligt.
Matcher ska spelas.
Träningar ska genomföras.
Människor frågar hur det går.
Men sorgen följer med även när man försöker lägga den åt sidan.
Hockeyn blev en frizon
När tragedin drabbade familjen ännu en gång våren 2026 stod Emil Larmi inför en svår situation.
Färjestad behövde honom.
Men han behövde också tid.
Han stod över lagets första match mot Rögle efter det senaste beskedet. Därefter anslöt han till laget och började återigen förbereda sig för match.
När han senare klev in på isen blev hockeyn något annat än bara ett arbete.
Den blev en plats där han kunde fokusera på en enda sak.
Pucken.
Spelet.
Räddningen.
Laget.
Larmi har själv beskrivit känslan av att ta på sig målvaktsmasken. När masken kommer på handlar det om hockey. Det blir en paus från allt annat som pågår i livet.
Och kanske var det just den pausen han behövde.
Men han ville inte glömma
Det hade varit lätt att försöka lämna allt bakom sig.
Att aldrig prata om det.
Att inte visa sorgen.
Att gå vidare och låtsas som om ingenting hade hänt.
Larmi valde en annan väg.
Han ville bära med sig minnet.
Därför fick hans målvaktshjälm en särskild betydelse.
På hjälmen hedrar han de barn som han och Annika förlorat. För den som bara ser en hockeymålvakt på isen kan det vara en detalj. För Larmi och hans familj är det något mycket större.
Det är ett sätt att låta barnen vara en del av familjens historia.
Även om de aldrig fick växa upp tillsammans med sin storasyster Bea.
Även om ingen vanlig familjebild kunde fånga dem.
Även om deras tid i familjens liv blev alldeles för kort.
Ett minne som följer honom i varje match
Det är kanske just därför hjälmen blivit så stark symbol.
Varje gång Larmi går ut på isen finns minnet där.
Varje gång han gör en räddning finns den där.
Varje gång han hör publiken och känner matchens intensitet finns den där.
Sorgen försvinner inte bara för att matchen börjar.
Men den kan få en annan plats.
Larmi har sagt att hjälmen ger honom motivation.
Det är en enkel mening, men bakom den finns mycket.
För vissa människor kan minnen vara något som gör det svårare att fortsätta.
För andra kan minnet bli en anledning att fortsätta.
För Larmi verkar det vara både och.
Annika har också burit en tung del av sorgen
I berättelsen finns naturligtvis även hustrun Annika.
Larmi har varit noga med att lyfta fram hennes styrka och beskriva henne som den verkliga kämpen i familjen. Han har också sagt att han försöker ge henne lika mycket stöd tillbaka, eftersom han vet att hon har gått igenom den fysiska och känslomässiga delen av graviditetsförlusterna.
Det är en viktig del av historien som lätt kan försvinna när fokus ligger på den kända hockeyspelaren.
Det är inte bara Emil som har förlorat.
Det är två människor som tillsammans försöker förstå något som de aldrig hade velat behöva uppleva.
Och samtidigt har de en liten dotter som behöver sina föräldrar.
Bea är fortfarande deras stora glädje
Mitt i allt det svåra finns Bea.
Hon föddes 2023 och är parets första barn. Larmi har tidigare beskrivit den tacksamhet han känner över att få vara hennes pappa och sagt att den känslan bara blivit starkare efter familjens svåra erfarenheter.
Det finns alltså både sorg och glädje i familjens historia.
De två känslorna kan existera samtidigt.
Man kan vara djupt tacksam för det barn man har och samtidigt sörja de barn man förlorat.
Man kan skratta tillsammans och ändå bära på en sorg som aldrig helt försvinner.
Det är kanske en av de svåraste sakerna för omgivningen att förstå.
Drömmen är fortfarande kvar
Trots allt som hänt har Emil och Annika inte helt släppt tanken på att familjen en dag kan bli större.
Efter de tidigare missfallen sade Larmi att deras dröm om fler barn fortfarande fanns kvar. Han försökte samtidigt acceptera att livet inte alltid går att planera.
Det är en erfarenhet som förändrat hans perspektiv.
Som idrottare är han van vid att förbereda sig.
Träna.
Sätta mål.
Försöka påverka resultatet.
Men privatlivet fungerar inte alltid så.
Det finns saker som ingen träning kan kontrollera.
Ingen plan kan garantera.
Och ingen prestation kan förändra.
Det Larmi däremot kan göra är att fortsätta framåt.
Och till slut förstod man vad hjälmen egentligen betyder
När Emil Larmi nu står i Färjestads mål är hjälmen mer än bara en del av hans utrustning.
Den är ett minne.
Ett sätt att hedra.
Ett sätt att bära med sig tre barn som aldrig fick möjligheten att växa upp.
Och samtidigt är den en symbol för att sorgen inte behöver betyda slutet på livet.
Larmi går fortfarande ut på isen.
Han spelar.
Han tränar.
Han kämpar.
Han återvänder till familjen efter matcherna.
Och han fortsätter tillsammans med Annika och deras dotter Bea.
Det kanske är den mest berörande delen av hela historien.
De tre barnen finns inte längre där på det sätt familjen hade drömt om – men deras minne har fått en plats på isen, match efter match.
När Larmi tar på sig hjälmen bär han därför inte bara skyddet för huvudet.
Han bär en berättelse.
En kärlek som inte försvann med förlusten.
Och kanske är det just därför han själv säger att hjälmen ger honom motivation.
För ibland kan det som gör allra mest ont också bli det som påminner en om varför man måste fortsätta.