Det var sommaren då Sverige återigen fick hela fotbollsnationen att drömma. Landslaget hade tagit sig till VM i Ryssland, förväntningarna var stora och Janne Andersson stod längst fram som mannen som skulle leda Sverige genom turneringen.
Utåt såg allt ut som vanligt.
Han pratade om fotboll, förberedde laget och försökte få spelarna att fokusera på uppgiften. Men samtidigt bar han på något som nästan ingen runt omkring honom kände till.
Mitt under förberedelserna till VM hade Janne Andersson fått ett besked som kunde ha förändrat hela hans tillvaro.
Det handlade inte om Sveriges chanser i turneringen.
Det handlade om hans eget liv.
I mars 2026 berättade den tidigare svenske förbundskaptenen i SVT program ”Carina Bergfeldt” om det som han hade hållit för sig själv under VM 2018. Först då fick allmänheten veta att han hade diagnostiserats med prostatacancer mitt under en av de viktigaste perioderna i hans karriär.
Historien började redan i januari 2018.
Janne hade lagt märke till att något inte riktigt stod rätt till. Under en av de många morgonpromenaderna tillsammans med landslagsläkaren Anders Wallentin behövde han stanna flera gånger för att gå på toaletten.
För de flesta hade det kanske varit en detalj man inte tänkte särskilt mycket på.
Men Wallentin reagerade.
Han tyckte att det borde undersökas.
Det beslutet skulle snart visa sig vara avgörande.
Janne gick vidare med en ultraljudsundersökning. Och sedan kom dagen som han aldrig skulle glömma.
Resultatet kom samma dag som landslaget samlades inför VM.
Sverige skulle samlas för att förbereda sig inför en turnering som hela landet hade sett fram emot.
Samtidigt fick deras förbundskapten veta att han hade prostatacancer.
Det är svårt att föreställa sig kontrasten.
På ena sidan: fotbolls-VM, landslaget, enorma förväntningar och en historisk möjlighet.
På den andra: ett besked om den egna hälsan som plötsligt gjorde allt annat mindre självklart.
Janne valde ändå att fortsätta.
Han berättade inte för hela världen vad han hade fått veta. I stället gick han in i den uppgift han hade framför sig.
Sverige hade kvalificerat sig till VM efter en dramatisk playoffseger mot Italien. Förväntningarna på laget var stora, men det fanns också en stark tro på den grupp som Andersson hade byggt upp.
Och mitt i allt detta visste alltså förbundskaptenen att han själv hade cancer.
Det är kanske den mest svindlande delen av historien.
När spelarna samlades inför turneringen visste de att deras tränare hade ett stort ansvar. Men de visste inte nödvändigtvis hur tungt beskedet han just fått var.
Andersson behövde fortsätta vara ledare.
Han behövde fatta beslut.
Han behövde hålla huvudet kallt.
Och framför allt behövde han få spelarna att tro på det svenska laget.
Det lyckades.
Sverige tog sig vidare från gruppspelet och besegrade Schweiz i åttondelsfinalen. Plötsligt var laget framme i VM-kvartsfinal.
Där tog resan slut efter en 0–2-förlust mot England.
Men för Sverige blev turneringen ändå historisk.
Och för Janne Andersson hade den en helt annan betydelse.
Bakom varje match fanns också vetskapen om vad som väntade när fotbollen var över.
Han hade redan fått diagnosen.
Nu skulle han behöva möta sjukdomen.
Efter VM genomgick han en operation.
Och det var först då som den verkliga känslomässiga reaktionen kom.
Andersson berättade senare hur han hade legat på sjukhuset när läkaren kom in till rummet. Det första beskedet han fick efter operationen var att cancern var borta.
Den lättnaden går nästan att känna genom hans ord.
Men han berättade också något annat.
När man rullas in i operationssalen, omgiven av lampor, maskiner och människor, är det lätt att känna sig väldigt liten.
Han uttryckte det med sin egen raka humor och konstaterade att man inte känner sig särskilt kaxig i det ögonblicket.
Det är en helt annan bild av Janne Andersson än den som många svenskar är vana vid.
Under matcherna var han den lugna tränaren vid sidlinjen. Mannen som analyserade spelet, pratade med spelarna och försökte hålla känslorna under kontroll.
Men på sjukhuset fanns inga taktiska planer.
Inga hörnvarianter.
Ingen möjlighet att byta spelare.
Där var han bara en människa som väntade på beskedet om sin egen framtid.
Och kanske var det just därför han valde att berätta om det nu.
När han många år senare tittar tillbaka på VM 2018 finns det förstås många fotbollsminnen.
Men bakom medaljerna, matcherna och den svenska framgången finns också en personlig historia som nästan ingen kände till.
En historia om rädsla.
Och om att fortsätta trots rädslan.
Janne Andersson ledde Sverige under en av landslagets mest framgångsrika turneringar på flera decennier samtidigt som han själv hade fått ett allvarligt sjukdomsbesked.
Det betyder inte att cancern på något sätt var orsaken till Sveriges framgång.
Men det förändrar bilden av vad han själv bar på under den perioden.
För medan Sverige firade varje seger fanns det en annan kamp som bara Janne och hans närmaste kunde se.
Och det var kanske just därför som hans berättelse nu berört så många.
Han beskriver inte sig själv som någon hjälte.
Han betonar snarare att många människor har gått igenom betydligt värre saker.
Men när han berättar om stunden på sjukhuset märks det ändå hur mycket beskedet påverkade honom.
För även den som till vardags är van vid press kan känna sig maktlös när det handlar om den egna kroppen.
Det är en sak att stå inför tiotusentals åskådare.
En helt annan att ligga på en operationsbrits och vänta på vad läkaren ska säga.
Och så kom till slut orden han hade väntat på.
Operationen hade gått som planerat.
När läkaren kom in fick Janne veta att cancern var borta.
Efteråt kunde han återvända till livet och fotbollen.
Han fortsatte som svensk förbundskapten fram till 2023 och lämnade posten efter att Sverige misslyckats med att kvalificera sig till EM 2024.
Men berättelsen från VM 2018 hade han burit med sig.
I flera år visste den svenska fotbollspubliken nästan ingenting om den.
De såg tränaren.
De såg matcherna.
De såg Sverige gå vidare.
De såg en ledare som verkade fokuserad på sitt uppdrag.
Det de inte såg var vad som hade hänt samma dag som landslaget samlades.
Och där finns den kanske mest gripande detaljen i hela historien.
Janne Andersson hade fått beskedet om prostatacancer precis när hans största fotbollsäventyr skulle börja.
Han valde ändå att kliva in i VM-bubblan och göra sitt jobb.
Sedan, när turneringen var över, väntade operationssalen.
Och efter operationen kom de ord som han hade hoppats på.
Cancern var borta.
Det är den delen av hans VM-historia som nästan ingen kände till – och kanske är det just därför hans berättelse känns så stark i dag.
För 2018 såg Sverige en tränare som ledde sitt landslag till en sensationell kvartsfinal.
Men bakom kulisserna fanns en man som samtidigt kämpade med något helt annat.
Och först många år senare berättade Janne Andersson själv vad som egentligen pågick.
Det var inte bara en fotbollsturnering.
För honom var det också en av de mest omvälvande perioderna i livet.