Det svenska handbollslandslaget har förlorat en av sina stora profiler från genombrottsåren. Theresa Claesson Andreasson har gått bort, bara 54 år gammal. Hon var en av spelarna som var med och förde svensk damhandboll in i en ny tid – men bakom den framgångsrika karriären fanns under de sista åren en kamp som skulle förändra hela familjens liv.
Beskedet kom den 14 april 2026 och spreds snabbt genom den svenska handbollsvärlden. Maken Henrik Andreasson berättade att Theresa somnade in i fredags morse. För honom var beskedet svårt att ta in.
”Det är så jäkla orättvist”, sade han efter hennes bortgång.
Det är svårt att förstå hur mycket Theresa Claesson Andreasson hann uppleva under sina 54 år.
Hon blev en av Sveriges främsta handbollsspelare.
Hon vann SM-guld.
Hon spelade för landslaget.
Hon blev proffs utomlands.
Och år 2000 utsågs hon till Sveriges bästa kvinnliga handbollsspelare.
Men kanske viktigast av allt: hon var med när svensk damhandboll tog ett stort steg framåt.
Från Lysekil till landslaget
Theresa Claesson Andreasson kom från Lysekil och började sin handbollsbana i Brastads HK. Därefter fortsatte hon i Lysekils HK innan karriären tog henne till IK Sävehof.
Det var i Sävehof som hon på allvar etablerade sig på elitnivå.
Mellan 1993 och 2000 spelade hon 240 matcher för klubben. På damsidan är det bara ett fåtal spelare som har gjort fler matcher för Sävehof.
Det var också där hon träffade sin blivande make Henrik.
De var båda A-lagsspelare och delade inte bara kärleken till handbollen utan också ett helt liv tillsammans.
Theresa utvecklades snabbt.
Hon hade en stark vilja och en energi som gjorde att hon tog stora steg framåt. Till slut kom belöningen.
År 2000 utsågs hon till Sveriges bästa spelare.
Samma år vann hon SM-guld med Sävehof.
Sedan väntade nästa steg.
Utlandet.
Theresa blev proffs i Spanien och spelade senare även i Danmark. Hon fortsatte samtidigt att representera Sverige och blev en del av den landslagsgeneration som skulle skapa något speciellt.
Det svenska laget fick smeknamnet ”det leende landslaget”.
Och Theresa var en av de spelare som syntes tydligt ute på kanten.
VM som förändrade svensk handboll
VM 2001 i Italien blev en historisk turnering för Sverige.
Efter många tuffa år fick damlandslaget sitt stora internationella genombrott. Sverige tog sig hela vägen till kvartsfinal och visade att svensk damhandboll kunde konkurrera på den stora scenen.
Theresa Claesson var en viktig del av laget.
Hon spelade totalt 89 landskamper och gjorde 229 mål för Sverige. Hon deltog i både VM och EM och fortsatte representera landslaget även efter VM 2001.
För henne var handbollen mer än ett arbete.
Det var en passion.
Och enligt maken Henrik var det hennes enorma vilja som tog henne så långt.
Hon ville bli bättre.
Hon ville tävla.
Och hon ville vinna.
Men efter flera år på högsta nivå valde hon till slut att trappa ner.
Det betydde dock inte att handbollen försvann ur hennes liv.
Tvärtom.
Hon lämnade aldrig handbollen
Efter spelarkarriären fortsatte Theresa att engagera sig inom sporten.
Hon arbetade som ledare och hade bland annat uppdrag inom ungdomshandbollen. Hon fortsatte att följa utvecklingen och fanns kvar nära Sävehof.
Klubben ville dessutom knyta henne närmare till verksamheten.
Enligt Sävehofs klubbdirektör Stefan Albrechtson var hon aktuell för en ledarroll kring damlaget eller akademin innan sjukdomen förändrade planerna.
Det säger mycket om hur uppskattad hon var.
Albrechtson beskrev henne som en person som nästan alltid var den gladaste runt laget – energisk, entusiastisk och full av liv.
Hon hade alltså inte bara lämnat efter sig resultat.
Hon hade lämnat efter sig människor som tyckte om henne.
Och Sävehof fortsatte att vara en viktig del av hennes liv även efter att hon slutat spela.
Hon gick på matcher.
Hon följde klubben.
Hon var fortfarande en del av handbollsfamiljen.
Men sedan kom det besked som förändrade allt.
Första cancerbeskedet
För omkring tio år sedan fick Theresa en aggressiv form av bröstcancer.
Hon tvingades operera bort ena bröstet.
Det blev en mycket svår period.
Men Theresa kämpade sig igenom behandlingen.
Efteråt kunde hon återvända till vardagen och försöka leva som vanligt. Hon berättade att hon mådde bra, men erkände samtidigt att sjukdomen hade satt djupa spår mentalt.
Hon ville inte låta cancern styra varje dag.
Livet skulle fortsätta.
Och under en tid såg det också ut som att den värsta delen var över.
Familjen kunde andas ut.
De kunde tro på framtiden.
Men flera år senare kom det besked som ingen av dem hade velat höra.
I slutet av november 2023 kom bröstcancern tillbaka.
Den här gången hade sjukdomen spridit sig till skelettet.
Familjen fick då veta att sjukdomen i praktiken var obotlig.
Det var ett nytt liv som började.
Ett liv där varje dag tillsammans blev viktigare.
Två år som ändå blev bra
Det märkliga är att de följande två åren inte bara bestod av mörker.
Theresa hade perioder där hon mådde relativt bra.
Hon kunde fortfarande vara nära sin familj.
Hon kunde följa handbollen.
Och hon kunde se sina barn växa upp.
Tillsammans med Henrik hade hon byggt en familj med två söner.
Den äldre sonen Vincent hade satsat på boxning.
Den yngre, Arvid, hade valt samma sport som sina föräldrar.
Och Arvid hade själv blivit en av Sveriges mest lovande unga handbollsspelare.
Han var en nyckelspelare när Sverige vann U18-EM och spelade för Alingsås HK.
Handbollen hade alltså gått vidare till nästa generation.
Men under mammans sista tid blev den egna karriären plötsligt mindre viktig.
Arvid befann sig mitt i SM-slutspelet när familjens situation blev allt svårare.
Han stod över matcher på grund av mammans sjukdom.
Det fanns viktigare saker än handboll.
Sedan förändrades allt igen
Från december 2025 började Theresas tillstånd försämras.
Enligt maken gick det sakta utför.
Familjen visste att tiden började bli knapp.
Och ändå fortsatte de att vara tillsammans.
Det är kanske den mest gripande delen av berättelsen.
Efter ett helt liv där Theresa hade kämpat för att vinna fanns det nu ingen match att vinna.
Ingen motståndare att besegra.
Ingen sista sekund att vända resultatet i.
Det enda som återstod var tiden med familjen.
Och den tiden försökte de ta vara på.
Theresa hade varit tillsammans med Henrik i omkring 35 år.
De hade träffats genom handbollen.
De hade båda spelat på elitnivå.
De hade byggt en familj.
Och de hade följt varandras liv genom både framgångar och svåra perioder.
Nu stod Henrik bredvid henne i den kanske svåraste kampen av alla.
Det slutliga beskedet
Så kom fredagen.
Theresa somnade in.
Hon blev 54 år gammal.
Beskedet spreds genom svensk handboll och väckte stark sorg.
Men mitt i sorgen fanns också stolthet.
Henrik har beskrivit tomheten efter sin hustru, men också stoltheten över det liv de hade byggt tillsammans.
Sävehof sörjde en tidigare stjärna.
Landslaget förlorade en spelare från en historisk generation.
Och två söner förlorade sin mamma.
Det är först när alla dessa delar läggs ihop som man förstår vem Theresa Claesson Andreasson var.
Hon var inte bara siffran 89 landskamper.
Inte bara SM-guldet.
Inte bara titeln som Sveriges bästa spelare 2000.
Hon var kvinnan som fortsatte älska handbollen långt efter att spelarkarriären var över.
Hon var personen som klubben ville ha tillbaka som ledare.
Hon var mamman som följde sina söners liv.
Och hon var hustrun som tillsammans med Henrik hade delat 35 år av livet.
Det som återstår
När idrottare går bort är det lätt att först tänka på medaljer och resultat.
Men i Theresas fall finns en annan bild som kanske betyder ännu mer.
Hon var en del av det svenska lag som gav människor hopp om damhandbollens framtid.
Hon var med när ”det leende landslaget” slog igenom.
Hon vann på hemmaplan.
Hon spelade utomlands.
Hon blev en förebild för yngre spelare.
Och hon fortsatte att ge tillbaka till sporten efter karriären.
Men de sista åren handlade inte längre om prestationer.
De handlade om familjen.
Om att fortsätta trots ett besked som förändrade allt.
Om att försöka leva så normalt som möjligt.
Och om att ta vara på den tid som fanns kvar.
Det slutliga beskedet kom den 10 april 2026.
Theresa Claesson Andreasson hade gått bort efter flera års kamp mot cancer.
Hon blev bara 54 år.
Och kanske är det just makens ord som sammanfattar allt bäst: det känns så orättvist.
För Theresa hade fortfarande mycket att ge.
Hon hade fortfarande människor att älska, handboll att följa och en familj som behövde henne.
Men hennes historia slutar inte med sjukdomen.
Den slutar med allt hon hann åstadkomma.
Med SM-guldet.
Med landslaget.
Med VM.
Med den historiska generationen.
Med Sävehof.
Med Henrik.
Med Vincent och Arvid.
Och med alla de människor som fortfarande kommer att minnas hennes energi, hennes vilja och hennes leende.
Det är så Theresa Claesson Andreasson lämnar svensk handboll.
Inte bara som en tidigare landslagsspelare.
Utan som en kvinna som satte ett avtryck långt utanför planen.