Svensk handboll har förlorat en av sina mest uppskattade profiler. Theresa Claesson Andreasson blev bara 54 år gammal. Hon hade under flera år kämpat mot cancer, men för omvärlden var hon fortfarande den person som många mindes från landslaget – energisk, målmedveten och alltid med ett leende nära till hands.
När beskedet kom i april 2026 spreds sorgen snabbt genom den svenska handbollsvärlden. För dem som hade följt hennes karriär var hon en spelare från en generation som lade grunden till ett av svensk damhandbolls viktigaste genombrott. För familjen var hon framför allt hustru, mamma och den människa som hade stått vid deras sida i decennier.
Theresa Claesson Andreasson växte upp i Lysekil och började sin handbollskarriär i Brastad HK. Vägen gick vidare till Lysekils HK och sedan till IK Sävehof, där hon kom att bli en av klubbens mest betydelsefulla spelare.
I Sävehof spelade hon mellan 1993 och 2000 och hann göra omkring 240 matcher. Hon var med och vann SM-guld och utvecklades samtidigt till en spelare som snart skulle få chansen att representera Sverige på den allra största scenen.
År 2000 kom ett av de största erkännandena i hennes karriär.
Theresa utsågs till Sveriges bästa kvinnliga handbollsspelare.
Det var inte en tillfällig framgång. Under flera år hade hon varit en viktig del av den svenska landslagsmiljön, och hennes spel på kanten gjorde henne till en av lagets profiler.
Hon spelade 89 A-landskamper för Sverige och gjorde 229 mål. Hon deltog i både EM och VM och var en del av det landslag som under början av 2000-talet fick ett stort internationellt genombrott.
VM 2001 i Italien blev särskilt betydelsefullt.
Det svenska landslaget började då få ett rykte som det ”leende landslaget”. Spelarna kombinerade resultat med en stark lagkänsla och en positiv energi som gjorde dem omtyckta även utanför Sverige.
Theresa var en viktig del av den gruppen.
Hon fortsatte senare sin karriär utomlands och spelade professionellt i både Spanien och Danmark. För henne handlade handbollen aldrig bara om att vara med.
Hon ville utvecklas.
Hon ville vinna.
Och enligt hennes make Henrik Andreasson var det just hennes starka vilja som tog henne så långt.
Men efter spelarkarriären försvann hon inte från handbollen.
Hon fortsatte att engagera sig och arbetade bland annat som ledare. Svenska Handbollförbundet har lyft fram att hon senare var förbundskapten för flickor födda 1990–1991 och därmed fortsatte att hjälpa nästa generation spelare framåt.
Även Sävehof hade fortsatt nära kontakt med henne.
Klubbens klubbdirektör Stefan Albrechtson har beskrivit Theresa som den som ofta var gladast runt laget – energisk, entusiastisk och en person som betydde mycket för människorna omkring henne. Klubben hade dessutom planer på att knyta henne närmare till damlaget eller akademin innan sjukdomen förändrade situationen.
För ungefär tio år sedan kom det första beskedet som skulle förändra hennes liv.
Theresa drabbades av en aggressiv form av bröstcancer.
Hon tvingades genomgå en operation där ena bröstet togs bort.
Det var en svår period, men hon kämpade sig igenom behandlingen. Efteråt försökte hon återgå till ett så normalt liv som möjligt. Hon berättade att hon mådde bra och försökte att inte längre tänka på sjukdomen varje dag. Samtidigt erkände hon att den mentala delen hade satt djupa spår.
Under en period fanns det hopp om att sjukdomen var under kontroll.
Familjen kunde tro att det värsta låg bakom dem.
Men i slutet av november 2023 kom beskedet som ingen ville få.
Cancern hade kommit tillbaka.
Den här gången hade den spridit sig till skelettet.
Enligt maken Henrik fick familjen då veta att sjukdomen i praktiken var obotlig.
Trots det blev de följande åren inte bara fyllda av sorg.
Theresa hade fortfarande bra perioder.
Familjen fortsatte leva.
Hon fanns nära sina två söner och sin make. Hon följde handbollen och fortsatte vara engagerad i det som hade varit en så stor del av hennes liv.
Det var först under slutet av 2025 som situationen började försämras tydligare.
Från december gick det enligt Henrik sakta utför.
Det är en formulering som kanske låter enkel, men bakom orden fanns månader av oro för en familj som visste att tiden tillsammans hade blivit mer begränsad.
Samtidigt fortsatte Theresa att vara Theresa.
Den person som familj och tidigare lagkamrater hade känt som varm, äkta och full av energi fanns kvar även när sjukdomen tog allt mer plats.
Och så kom fredagen i april.
Theresa somnade in i sitt hem i Lysekil.
Hon blev 54 år.
Nyheten spreds genom svensk handboll och väckte starka reaktioner. Svenska Handbollförbundet uttryckte sin sorg och lyfte fram hennes betydelse för den generation som bidrog till att återetablera svensk damhandboll på den internationella scenen.
Men kanske var det makens ord som gav den mest personliga bilden.
Henrik och Theresa hade varit tillsammans i 35 år.
De hade själva spelat handboll på hög nivå och träffades genom Sävehof. Tillsammans byggde de ett familjeliv och fick två söner.
När Henrik talade efter hennes död beskrev han den enorma tomheten.
Men han talade också om stolthet.
Stolthet över de år de hade fått tillsammans.
Stolthet över familjen.
Och stolthet över sönerna.
Den yngre sonen Arvid är själv en framstående handbollsspelare. Han spelar för Alingsås HK och har beskrivits som en av landets stora handbollstalanger.
När mammans sjukdom förvärrades tvingades även han att ta en paus från sin egen idrott. Under SM-slutspelet stod han över matcher eftersom situationen hemma blev för svår.
Det säger mycket om hur familjens sista tid tillsammans såg ut.
Handbollen som en gång hade förenat familjen blev plötsligt också något som fick stå tillbaka.
Det fanns viktigare saker.
Att vara hemma.
Att finnas nära.
Att få vara familj.
Och kanske är det just där den verkliga berättelsen om Theresa Claesson Andreasson finns.
Inte bara i medaljerna.
Inte bara i de 89 landskamperna.
Inte bara i SM-guldet eller utlandsproffslivet.
Utan i människorna hon lämnade efter sig.
Hon var en av spelarna som var med och förändrade svensk damhandboll. Hon fick uppleva stora arenor och mästerskap, men fortsatte senare att hjälpa unga spelare.
Hon var en tävlingsmänniska med en stark vilja.
Men de som stod henne nära minns framför allt hennes värme och energi.
Och när allt kommer omkring är det kanske det som återstår när resultaten har skrivits in i historieböckerna.
En person.
Ett liv.
En familj.
Och alla de människor som någon gång fick möta henne.
Det slutliga beskedet kom efter flera års kamp: Theresa Claesson Andreasson hade gått bort i sitt hem i Lysekil, 54 år gammal, efter att bröstcancern återvänt och spridit sig till skelettet.
Hon hade vetat att sjukdomen inte gick att bota.
Ändå fick familjen ytterligare tid tillsammans.
Två år som enligt maken på många sätt var helt okej innan hennes tillstånd försämrades.
Och när slutet kom var det hemma, nära de människor som hade varit hennes trygghet under 35 år.
Det är kanske den sista bilden som är viktigast.
Inte landslagströjan.
Inte medaljerna.
Inte applåderna.
Utan Theresa hemma i Lysekil, omgiven av sin familj – efter ett liv där hon hann bli både svensk mästare, landslagsspelare, utlandsproffs, ledare och framför allt mamma.
Hon blev bara 54 år.
Men spåren efter henne i svensk handboll och hos människorna som älskade henne kommer att finnas kvar betydligt längre.