Det såg länge ut som att Måns Zelmerlöw till slut var redo att berätta sin version. Efter en turbulent period i privatlivet, en uppmärksammad skilsmässa och flera allvarliga uppgifter som cirkulerade kring relationen med Ciara Janson växte intresset för vad artisten själv egentligen hade att säga.
Och när möjligheten till en stor, exklusiv intervju dök upp fanns det mycket att prata om.
Men intervjun blev inte av på det sätt som först var tänkt.
I stället hamnade själva intervjun i centrum.
Det var inte bara frågorna som väckte intresse. Det var villkoren.
Måns Zelmerlöw befann sig vid den här tiden i en situation där nästan varje uttalande riskerade att få stora konsekvenser. Skilsmässan hade blivit offentlig, relationen hade diskuterats intensivt och artisten hade själv valt att berätta om sitt tidigare kokainanvändande. När han senare gjorde sin uppmärksammade intervju med Göteborgs-Posten fick den stor spridning i svenska medier.
Men enligt uppgifterna hade GP inte varit det första alternativet.
Det var Dagens Nyheter som först fick möjligheten.
Och det var här historien tog en oväntad riktning.
DN fick erbjudandet genom Zelmerlöws presskontakt. Tanken var att artisten skulle tala om kokainanvändandet, men också om den infekterade skilsmässan och de anklagelser som hade riktats mot honom. För en tidning som arbetar med stora nyhetsintervjuer var det uppenbart ett material med stort allmänintresse.
Men det fanns ett problem.
Zelmerlöws team hade ställt upp flera villkor för intervjun.
Dagens Nyheter kunde inte acceptera dem.
Anna Åberg, redaktionschef på DN, beskrev senare kraven som den mest långtgående intervjukravlista hon hade stött på.
Det handlade bland annat om hur uppgifterna om skilsmässan skulle presenteras.
Ett av kraven var att det skulle framgå att det i handlingar till tingsrätten inte fanns anklagelser om våld mot hans familj. Samtidigt skulle Ciara Janson inte få uttala sig i artikeln eller i en kompletterande publicering.
Men det stannade inte där.
Måns Zelmerlöw skulle också få möjlighet att godkänna sina citat och hela artikeln.
Journalisten skulle få läsa vissa handlingar, men inte citera innehållet i dem.
Och intervjun skulle publiceras senast dagen före en kommande förhandling mellan Måns och Ciara.
För en redaktion blev det en avgörande fråga om journalistiskt oberoende.
Vem skulle egentligen bestämma över innehållet?
Om en intervjuad person kan kräva att motparten inte får komma till tals, att citat ska godkännas i förväg och att hela artikeln ska kunna granskas innan publicering förändras förutsättningarna dramatiskt.
DN valde därför att tacka nej.
Det är lätt att förstå varför just den detaljen väckte uppmärksamhet.
Måns ville tala.
Men tidningen ville inte göra det på vilka villkor som helst.
Och medan erbjudandet till DN föll samman fanns en annan redaktion som var beredd att gå vidare.
Göteborgs-Posten publicerade senare den uppmärksammade intervjun.
Där erkände Måns att han hade haft problem med kokain. Erkännandet blev snabbt en av de stora nyheterna i svensk nöjesrapportering.
Men det intressanta var att GP version av intervjun inte byggde på samma upplägg som DN hade erbjudits.
Johan Hilton, kulturchef på Göteborgs-Posten, sade att tidningen inte hade accepterat några krav på samma sätt. Det hade i stället förts en diskussion med Måns team om intervjuns förutsättningar.
GP menade att tidningen inte hade blivit en bricka i något PR-spel.
Hilton betonade samtidigt att när allvarliga anklagelser riktas mot en person måste personen få möjlighet att bemöta dem.
Det blev en viktig skillnad.
För medan DN hade stoppat processen på grund av villkoren, valde GP att gå vidare – men med sin egen journalistiska bedömning.
Tidningen hade dessutom kontakt med Ciara Janson inför publiceringen.
Det var betydelsefullt eftersom hennes version av händelserna inte kunde lämnas åt sidan i en artikel om en konflikt där båda parter hade gjort offentliga uttalanden.
Enligt Hilton var det en självklarhet att söka motparten.
Samtidigt kom nästa vändning bara kort därefter.
Dagen efter GP-intervjun rapporterade Expressen att Ciara hade polisanmält Måns. Uppgifterna handlade om en anmälan kopplad till relationsvåld.
Det gjorde hela situationen ännu mer laddad.
Plötsligt var intervjun inte bara en berättelse om en artist som valde att tala om sitt missbruk.
Den blev en del av en mycket större offentlig konflikt.
Och det är just där berättelsen om intervjukraven blir särskilt intressant.
För Måns hade något viktigt att säga.
Han erkände en sida av sitt liv som många kanske inte hade väntat sig att han skulle prata öppet om.
Samtidigt försökte hans team skapa tydliga ramar runt hur berättelsen skulle presenteras.
Det är i sig inte ovanligt att offentliga personer och deras pressansvariga diskuterar villkoren inför en intervju. Men enligt DN gick kraven långt över vad redaktionen kunde acceptera.
Det handlade alltså inte om att Måns inte ville prata.
Snarare var frågan hur mycket kontroll han skulle ha över berättelsen.
Och den frågan blev nästan lika intressant som själva erkännandet.
För den som följer kändisintervjuer är det lätt att tro att en exklusiv intervju helt enkelt uppstår när en stjärna bestämmer sig för att tala. I verkligheten kan processen bakom kulisserna vara betydligt mer komplicerad.
Presskontakter förhandlar.
Redaktioner sätter gränser.
Journalister vill kunna ställa följdfrågor.
Och personer som befinner sig mitt i en kris vill ofta ha kontroll över vad som sägs och hur det publiceras.
I Måns fall blev just den dragkampen offentlig.
Det märkliga var dessutom att det som till slut blev den stora nyheten inte bara var hans erkännande.
Det var också berättelsen om intervjun som nästan blev av.
DN tackade nej.
GP tackade ja.
Och därefter spreds Måns berättelse över hela landet.
Det är därför frågan om kraven fortfarande är så intressant. De visar hur komplicerat det kan bli när en offentlig person försöker återta kontrollen över sin egen berättelse samtidigt som medierna vill kunna arbeta fritt.
Och här kommer den detalj som kanske säger allra mest om hela situationen.
Måns Zelmerlöw ville inte bara prata om kokainet.
Han ville också bemöta bilden av honom i samband med skilsmässan.
Men villkoren kring hur den historien skulle berättas blev så långtgående att Dagens Nyheter valde att avstå.
Det var alltså inte erkännandet i sig som fick DN att säga nej.
Det var ramen runt intervjun.
Och när Göteborgs-Posten senare publicerade sin version fick Måns ändå möjlighet att tala om den del av sitt liv som han tidigare hade hållit betydligt mer privat.
Det som från början såg ut som en vanlig exklusiv kändisintervju hade därför en helt annan historia bakom sig.
Den stora frågan var aldrig bara vad Måns skulle säga.
Den var vem som skulle få bestämma över berättelsen.
Och svaret blev till slut tydligt: Måns fick tala – men inte på exakt de villkor som hans team först hade försökt få igenom.
Det är också därför historien om hans bekännelseintervju fortsätter att väcka intresse. Bakom de rubriker som handlade om kokainet fanns en annan berättelse om press, PR, journalistiskt oberoende och kampen om kontrollen över en mycket offentlig privat konflikt.