För många svenskar var Arne Hegerfors en röst som hördes genom några av de största sportögonblicken i svensk tv-historia. Han var den trygga kommentatorn, den folkkära programledaren och personligheten som kunde få även en vanlig match att kännas som något alldeles extra.
Men bakom den välkända rösten fanns under hans sista år en helt annan verklighet.
Livet som tidigare hade varit fyllt av resor, matcher, tv-studior och möten med människor blev allt mer stillsamt. Arne, som under så många år hade varit ständigt i rörelse, tillbringade allt mer tid hemma tillsammans med sin hustru Kerstin.
Sjukdomarna hade förändrat vardagen.
Och samtidigt försökte han fortsätta leva så normalt som möjligt.
Det var en märklig kontrast. Mannen som under decennier hade varit en självklar del av svenskarnas vardag levde nu ett mycket lugnare liv i lägenheten där han hade bott sedan 1973. Där fanns minnen från ett helt liv, och där fanns Kerstin vid hans sida.
Hon blev hans viktigaste stöd när kroppen började säga ifrån.
Arne hade redan gått igenom flera mycket svåra sjukdomsperioder. Efter sin karriär drabbades han bland annat av hjärtinfarkt, stroke och hjärntumör. Sjukdomarna satte tydliga spår och hans minne försämrades.
Trots det försökte Arne behålla sin livsglädje.
Han tittade på tv och filmer. Han lyssnade på musik. Roxette, Abba, Billy Joel och Elvis Presley kunde höras hemma i lägenheten. Det var kanske enkla saker, men de blev en del av en ny vardag där tempot hade sänkts rejält.
Kerstin har beskrivit hur mycket hennes make förändrades efter sjukdomarna.
Arne hade alltid varit en person med enorm energi. Han hade rest mycket och levt ett liv där arbetet som sportjournalist och kommentator förde honom över hela världen.
Nu såg livet annorlunda ut.
Men trots allt försökte han hålla fast vid det som fortfarande gav honom glädje.
Det fanns också något annat som blev tydligt under de sista åren.
Arne gav inte upp.
Han hade överlevt sjukdom efter sjukdom och själv uttryckt en stark tacksamhet över att den moderna sjukvården hade hjälpt honom att fortsätta leva. Samtidigt hade han varit öppen med att Kerstin spelade en avgörande roll i hans liv.
Hon fanns där när minnet började svikta.
Hon fanns där när kroppen blev svagare.
Och hon fanns där när vardagen förändrades från ett aktivt liv till ett liv där hemmet blev den viktigaste platsen.
Sedan kom ännu ett besked.
I slutet av 2023 blev Arne inlagd på sjukhus. Det som först hade varit en ny period av sjukdom skulle visa sig vara något mycket allvarligare.
Läkarna upptäckte cancer.
Och snart stod det klart att sjukdomen var långt gången.
För Kerstin och resten av familjen måste beskedet ha varit särskilt tungt. Arne hade redan kämpat sig igenom så mycket. Familjen hade vant sig vid att han på något sätt alltid lyckades komma tillbaka.
Men den här gången fanns det inte samma möjlighet.
Under december 2023 fick familjen veta att cancern hade spridit sig. Läkarna upptäckte spridd cancer i kroppen, bland annat i bukspottkörteln och lungorna. Enligt Kerstin fick familjen beskedet att sjukdomen inte gick att bota.
Det förändrade allt.
Plötsligt handlade det inte längre om nästa behandling eller nästa återhämtning.
Det handlade om den sista tiden.
Men även då fanns en önskan hos Arne.
Han ville vara hemma.
Det var där han hade levt under så många år. Det var där hans och Kerstins gemensamma liv fanns. Och därför flyttade paret tillbaka till lägenheten när sjukhusvården inte längre kunde bota sjukdomen.
En vecka före jul lämnade Arne sjukhuset.
I stället fick han avancerad vård i hemmet.
Det innebar att den sista tiden kunde tillbringas på den plats där han kände sig hemma, med familjen nära.
För Kerstin var det naturligtvis oerhört svårt.
Hon hade levt med Arne under många år och hade sett honom gå från en aktiv och livfull tv-profil till en man vars vardag begränsades allt mer av sjukdomarna.
Men hon ville också minnas den person han hade varit.
Inte bara den svårt sjuke mannen under de sista månaderna.
Arne hade varit så mycket mer.
Han började sin journalistiska karriär på Göteborgsradion och gick 1969 vidare till SVT Sport. Under flera decennier kommenterade han stora mästerskap och idrottsevenemang och blev en av landets mest älskade sportkommentatorer. Han arbetade även med underhållningsprogram, bland annat ”Kryzz”.
Hans röst blev en del av svensk idrottshistoria.
Men hemma var han framför allt Kerstins make.
Och det var den sidan av honom som hon fick uppleva under de sista åren.
Sjukdomen hade förändrat honom, men den hade inte tagit bort hela hans personlighet.
Han kunde fortfarande uppskatta musik.
Han kunde fortfarande följa filmer och tv-program.
Och framför allt fanns familjen omkring honom.
Det var också därför som de sista dagarna blev så viktiga.
Kerstin berättade senare att nätterna kunde vara mycket svåra. Det var en period fylld av oro, trötthet och sorg. Men trots det beskrev hon avslutet som fint.
Arne fick vara hemma.
Han hade människor omkring sig.
Och familjen kunde vara tillsammans.
Det finns något särskilt sorgligt i att tänka på kontrasten mellan hans tidigare liv och de sista månaderna.
Från de stora arenorna till lägenheten.
Från direktsändningar till tv-tittande hemma.
Från resor och matcher till lugna dagar tillsammans med Kerstin.
Men kanske var det också något vackert i det.
Efter ett långt liv i offentlighet fick Arne till slut vara bara Arne.
En make.
En pappa.
En människa som lyssnade på musik och tittade på filmer.
Och Kerstin fanns där.
När Arne till slut gick bort den 29 januari 2024 var hans närmaste familj samlad omkring honom. Han blev 81 år gammal. Kerstin berättade för SVT att han hade kämpat så länge han kunde, men att han till slut fick hjälp att komma till ro.
Det var slutet på ett långt och händelserikt liv.
Men för Kerstin började samtidigt ett helt nytt liv utan mannen hon hade delat så många år med.
Den första julen utan Arne blev särskilt tung.
Alla högtider var fyllda av gemensamma minnen. Därför valde familjen att fira julen ute på landet i stället för hemma i stan. Kerstin beskrev det som lättare där, samtidigt som hon uttryckte en djup tacksamhet över alla år hon hade fått tillsammans med sin man.
Det är kanske just den känslan som bäst sammanfattar hennes berättelse.
Sorgen försvinner inte.
Men tacksamheten finns kvar.
Tacksamheten över ett långt liv tillsammans.
Tacksamheten över att ha fått vara nära honom när han behövde henne som mest.
Och tacksamheten över att hans sista tid kunde bli på det sätt han själv önskade.
För det var inte på en sjukhussal som Arne ville tillbringa slutet.
Han ville hem.
Och till slut fick han det.
Det kanske mest gripande i Kerstins berättelse är därför inte själva sjukdomsbeskeden, trots att de var mycket svåra. Det är bilden av hur en människa som under hela sitt liv varit så starkt förknippad med offentligheten långsamt drog sig tillbaka till det privata.
När kamerorna försvann fanns Kerstin kvar.
När den stora sportvärlden fortsatte vidare fanns familjen kvar.
Och när sjukdomen till slut tog över var det hemmet som blev hans sista plats.
Arne Hegerfors gick bort efter ett liv fyllt av stora ögonblick, men hans sista kapitel handlade inte om fotboll, hockey eller tv.
Det handlade om kärlek.
Om familj.
Och om en hustru som stannade vid hans sida när sjukdomen förändrade nästan allt.
Det var också Kerstin som senare beskrev de sista nätterna som mycket kämpiga.
Men hennes slutliga ord om tiden tillsammans säger något ännu starkare.
Trots allt det svåra fick Arne ett fint avslut.
Och det var kanske den sista gåvan hon kunde ge honom: att låta honom få vara hemma, omgiven av dem han älskade, när livet gick mot sitt slut.