Det började som en händelse som kanske hade kunnat passera obemärkt. En kvinna hittades liggande på ett toalettgolv i Munkfors en septemberkväll. Hon var svår att få kontakt med, talade otydligt och hade gjort på sig. Situationen såg allvarlig ut, men den första bedömningen blev inte den som hennes familj senare skulle önska.
I stället för att hamna på sjukhus hamnade Christina Edelman hos polisen.
Det skulle bli början på ett dygn som familjen fortfarande hade svårt att förstå.
Christina, 56 år, befann sig tillfälligt hemma hos en vän när hon plötsligt blev mycket dålig. Vännen reagerade på hennes tillstånd och ringde efter ambulans. Hon låg på golvet, var nästan okontaktbar och hade tydliga problem med talet. Ändå bedömde ambulanspersonalen enligt uppgifterna i Aftonbladets rapportering att hon inte behövde sjukhusvård.
Polisen kallades i stället till platsen.
Christina fördes till en fyllecell i Sunne, där hon fick stanna under natten. För familjen blev just den detaljen senare en av de mest svårbegripliga delarna av hela historien. För medan omgivningen uppfattade situationen på ett sätt, pågick något helt annat inne i hennes kropp.
Hon blev kvar i cellen i omkring 16 timmar.
Under morgonen förändrades situationen ännu en gång. Christina kördes tillbaka till Munkfors, men inte till ett sjukhus. I stället lämnades hon vid socialtjänstens kontor.
Det var där personalen reagerade.
Sandra Hermanrud, enhetschef vid socialförvaltningen i Munkfors, har beskrivit hur Christina kom in i receptionen. Hon var desorienterad, hade svårt att se och hade tydliga problem med att hålla sig upprätt. Hon använde rollator och verkade mycket sjuk. Enligt Hermanrud fanns dessutom tecken på att problemen hade funnits redan under natten.
För personalen på socialkontoret var bilden en annan än den som hade präglat natten.
Det här såg inte ut som en person som bara behövde någonstans att vara.
Christina behövde sjukvård.
Hon fördes därför vidare till sjukhuset i Torsby. Där kom beskedet som förändrade hela berättelsen.
Läkarna konstaterade att Christina hade drabbats av en massiv hjärnblödning på höger sida.
Några dagar senare drabbades hon av ytterligare en hjärnblödning. Den 24 september avled hon.
För familjen handlade sorgen därför inte bara om att ha förlorat en närstående. Det växte också fram en rad frågor om vad som egentligen hade hänt under de första avgörande timmarna.
Varför hade hon inte hamnat på sjukhus från början?
Varför hade hennes tillstånd bedömts på det sätt som det gjorde?
Och hade någonting kunnat bli annorlunda om hon fått vård tidigare?
Det går inte att slå fast att ett tidigare omhändertagande hade förändrat utgången. Men frågorna blev så allvarliga att Sandra Hermanrud valde att göra en JO-anmälan mot polisen. Hon riktade samtidigt kritik mot sjukvårdspersonalen för att Christina inte kördes till sjukhus redan under kvällen.
Hermanrud uttryckte också oro för att något liknande skulle kunna drabba någon annan. Hennes invändning var enkel men viktig: att en person kan vara påverkad eller uppfattas som berusad betyder inte automatiskt att personen saknar ett medicinskt problem.
För familjen blev detta en mycket smärtsam erfarenhet.
Christinas dotter Helena Press Edelman, som sedan flera år bor i Kanada, berättade att hennes mamma hade varit sjuklig under en längre tid och haft flera hälsoproblem. Men enligt henne borde det som hände den där kvällen inte ha behövt sluta på samma sätt.
Hon ville berätta om händelsen just för att andra människor inte skulle behöva uppleva samma sak.
Det var också här som Anna Book kom in i bilden.
Som Christinas systerdotter hade artisten en nära koppling till familjen. Hon reagerade starkt på behandlingen av sin moster och beskrev sorgen över att en människa som redan befann sig i ett utsatt läge inte hade fått den hjälp familjen ansåg att hon behövde.
Anna Book riktade sin kritik mot ett samhälle som hon menade måste bli bättre på att se människor som befinner sig i svåra situationer. För henne blev det särskilt smärtsamt att tänka på att hennes moster kanske hade kunnat få mer tid och framför allt en värdigare sista tid.
Samtidigt var polisens version viktig att ta hänsyn till. Enligt polisen hade Christina själv bett om att bli skjutsad till kommunhuset. Myndigheten ville vid tidpunkten inte kommentera detaljerna ytterligare eftersom ärendet skulle utredas.
Det innebär att ansvaret för det som hände inte enkelt kan läggas på en enda person eller en enda myndighet. Händelseförloppet väckte i stället frågor om samarbetet mellan ambulanssjukvård, polis och socialtjänst – och om hur svårt det ibland kan vara att bedöma en människas tillstånd när symptomen kan tolkas på flera olika sätt.
Men bakom alla frågor fanns en familj som hade förlorat Christina.
Och ju mer detaljerna blev kända, desto svårare blev det för hennes närstående att släppa tanken på att något hade gått fel redan från början.
Det mest avgörande i historien var nämligen inte att Christina hade hamnat i en fyllecell.
Det var vad som faktiskt pågick medan hon befann sig där.
Det som först kunde uppfattas som berusning visade sig senare ha en helt annan förklaring. När Christina till slut kom till sjukhus upptäcktes den massiva hjärnblödningen. Efter ytterligare en hjärnblödning avled hon några dagar senare.
För Anna Book blev detta därför mer än en tragisk familjehistoria. Det blev en berättelse om en människa som, enligt familjen, borde ha blivit sedd som sjuk när hon som mest behövde hjälp.
Och kanske är det just den sista frågan som fortfarande dröjer sig kvar efter händelsen:
Vad hade hänt om någon hade förstått redan den första kvällen vad som egentligen var fel?
Det finns inget säkert svar på det.
Men för Christina Edelmans familj kom sanningen alldeles för sent.