Det finns en sida av Lars Lerin som publiken känner igen nästan omedelbart. De mjuka akvarellerna, det stillsamma uttrycket, de vardagliga motiven och förmågan att upptäcka något vackert där andra kanske bara ser det vanliga. Men när den folkkäre konstnären nu kliver in i en ny period av sitt skapande är det inte längre självklart att han vill ge publiken precis det den förväntar sig.
Tvärtom.
Den nya utställningen visar en Lars Lerin som verkar vilja bryta sig loss från bilden av honom själv. Motiven är på flera sätt oväntade och hämtar inspiration från helt olika miljöer: gamla fotografier från Egypten, kvällsbilder från Skoghall, fisket i Lofoten och färgstarka scener från Istanbul. Resultatet blir en utställning där det bekanta blandas med något betydligt mer personligt och oförutsägbart.
När Lerin ställer ut på Konstakademien i Stockholm återvänder han dessutom till en plats som betyder något särskilt för honom. Han har själv varit där många gånger tidigare, då som besökare för att se verk av konstnärer han beundrade. Den här gången är situationen en helt annan.
Nu är det hans egna verk som står i centrum.
Intresset är dessutom så stort att besökare måste boka kostnadsfria biljetter i förväg. Risken för att publiktillströmningen skulle bli för stor gjorde att arrangörerna behövde planera för ett mycket stort intresse.
Men trots framgångarna verkar Lars Lerin inte vilja börja tänka på vad publiken förväntar sig av honom. För honom är det viktigare att följa sin egen utveckling.
Det är kanske just där den största förändringen finns.
I stället för att upprepa det som redan fungerat vill han prova nya vägar. De gamla fotografierna har blivit en utgångspunkt för något nytt, men samtidigt finns hans typiska känsla för ljus, väder, stämningar och detaljer kvar.
Bland verken finns motiv inspirerade av ett fotoalbum från Egypten från 1904. Lerin köpte albumet på auktion och fastnade för fotografiernas åldrade uttryck. Bilderna hade med tiden fått en nästan akvarelliknande karaktär, och det väckte hans nyfikenhet.
Det var inte första gången ett gammalt familjealbum fick en sådan betydelse för hans konst.
Tidigare har han arbetat på liknande sätt med sin mormors fotoalbum. Det finns alltså en återkommande cirkel i hans skapande: gamla bilder blir nya bilder, minnen blir målningar och något som redan har hänt får ett helt nytt liv.
Själv beskriver han sitt förhållande till skapandet som något han aldrig riktigt blir färdig med. Han återkommer till samma frågor och motiv, men ser dem från nya håll.
Det märks också i de mer oväntade motiven från Skoghall.
Här handlar det inte om exotiska landskap eller historiska miljöer. I stället möter betraktaren höghus, en bensinstation och en förskola på kvällen. På papperet kan det låta som helt vanliga motiv. Men det är just sådana miljöer Lerin kan förvandla till något annat genom sitt sätt att se.
Han har en särskild förmåga att hitta stämningen i det vardagliga.
Samma sak gäller bilderna från fisket i Lofoten och Istanbul. En av målningarna visar en stor hög med torskh 언頭 i förgrunden – ett motiv som kanske inte direkt låter som det mest självklara valet för en konstnär som länge förknippats med stillsamma och poetiska bilder.
Men för Lerin är det ljuset, fukten och vädret som gör skillnaden.
Han behöver inte ett spektakulärt motiv för att hitta något intressant.
Och det är just därför hans nya utställning kan kännas så personlig.
Samtidigt har Lars Lerin under de senaste åren blivit mer än bara en framgångsrik konstnär. Genom televisionen har han fått en ännu bredare publik och blivit en uppskattad tv-personlighet. Serien där han möter äldre människor har dessutom fått honom att tänka mer på åldrande och vad som händer när människan förändras.
Det är ett ämne som han närmar sig med både humor och eftertanke.
Att möta äldre människor har han tyckt mycket om. Han har målat många äldre personer och uppskattar erfarenheterna och mötena. Men när det handlar om hans egen ålder blir tonen en annan.
Han har svårt att se sig själv som gammal.
I stället beskriver han sig fortfarande som medelålders. Det handlar inte bara om en siffra, utan om den märkliga känslan av att långsamt förändras och plötsligt upptäcka ett annat ansikte i spegeln.
Det är en förändring han inte verkar vilja fastna i.
Och kanske är det också en nyckel till att förstå hans konst just nu.
Lerin verkar vara mer intresserad av förändring än av att bevara en bild av sig själv. Han vill inte stå still bara för att andra tycker om den version av honom som redan finns.
Det är ett ganska modigt förhållningssätt för en etablerad konstnär.
När man väl har hittat ett uttryck som publiken älskar kan det vara lockande att fortsätta på samma väg. Men Lerin tycks vilja göra tvärtom. Han vill undersöka vad som händer när han lämnar det förväntade och tillåter sig själv att gå åt ett annat håll.
Det är därför hans ord om den nya utställningen blir så betydelsefulla.
Han vill inte spekulera i hur publiken kommer att reagera. I stället konstaterar han att utställningen är en bild av den person han är just nu.
Och det är här det mest intressanta kommer.
Lars Lerin har nämligen gjort något som många etablerade personer har svårt för: han har slutat försöka anpassa sig efter andras förväntningar. Han säger i princip att den som vill förstå honom måste möta honom där han befinner sig nu – inte där han befann sig tidigare.
Det är också förklaringen till det kaxiga uttrycket bakom utställningens idé: ungefär ”älska mig eller dra åt helvete”.
Det handlar inte om att provocera för provokationens skull. Snarare handlar det om friheten att skapa utan att först fråga publiken vad den vill ha.
Och kanske är det just därför den nya Lars Lerin känns mer intressant än någonsin.
Hans utställning på Konstakademien pågick från den 25 januari till den 8 mars, och biljetterna var kostnadsfria men behövde förbokas på grund av det stora intresset. Samtidigt är framtiden för nya tv-projekt ännu inte helt bestämd.
Det stora beskedet är alltså inte att Lars Lerin har lämnat sin gamla stil bakom sig.
Det är något mer personligt.
Han verkar ha bestämt sig för att inte längre låta andras förväntningar bestämma vem han ska vara som konstnär.
Och när man ser på motiven i den nya utställningen – de bleknade fotografierna, Skoghalls kvällar, fisket i Lofoten och de intensiva miljöerna i Istanbul – blir det tydligt att Lars Lerin just nu målar på sina egna villkor.
Han behöver inte längre bevisa att han kan vara den Lars Lerin som publiken redan känner.
Nu vill han visa vem han har blivit.