Gunilla Persson har under lång tid kämpat för att få upprättelse efter den uppmärksammade rättsprocessen mot Stoppa Pressarna. Hon gick in i striden med en tydlig övertygelse om att hon hade blivit orättvist behandlad och att publiceringarna hade fått konsekvenser långt utanför tidningssidorna. Men när hon nu försöker ta nästa steg kommer ett nytt besked – och det innebär att vägen framåt plötsligt ser betydligt längre ut.
Det handlar inte längre bara om de artiklar som en gång fick henne att ta frågan till domstol. Nu står en annan fråga i centrum: vem ska egentligen bära ansvaret för de kostnader och konsekvenser som följde efter den utdragna processen?
Bakgrunden går tillbaka till 2024, då Gunilla Persson reste från Los Angeles till Sverige för att möta Daniel Nyhlén, ansvarig utgivare för Stoppa Pressarna, i rätten. Processen hade då redan pågått under lång tid och handlade om tre publiceringar som Persson ansåg var förtalande.
Under rättegången blev det tydligt hur personligt hela situationen hade blivit för henne. Persson berättade om hur artiklarna enligt hennes uppfattning hade påverkat hennes liv och hur smärtsamt det var att framställas på ett sätt som hon själv inte kände igen sig i.
Hon brast också i tårar under förhandlingarna.
Det var ett ögonblick som gav en helt annan bild av den annars så färgstarka tv-profilen. Här handlade det inte om kameror, glamour eller Hollywoodliv. I rättssalen stod en kvinna som upplevde att hennes namn och rykte hade blivit föremål för en långvarig offentlig konflikt.
Persson hade dessutom varit tydlig med att hon inte tänkte ge upp. Hennes mål var att få ett tydligt rättsligt erkännande av att det som publicerats hade gått för långt.
Rättegången slutade dock inte på det sätt som hon hade hoppats.
Juryn ansåg att en av de tre publiceringarna utgjorde förtal, medan två andra inte bedömdes som förtal. Daniel Nyhlén dömdes senare för förtal och fick dagsböter på sammanlagt 12 600 kronor.
För Gunilla Persson blev det alltså både en seger och en besvikelse. Hon hade fått rätt i en del av sin kritik, men inte i alla delar. Och samtidigt fanns en annan fråga kvar.
Kostnaderna.
Persson skulle själv behöva stå för sina rättegångskostnader, som uppgavs uppgå till omkring 371 000 kronor. För henne blev detta en central del av den fortsatta kampen. Hon ansåg att situationen var orimlig och menade bland annat att det faktum att hon inte hade möjlighet att överklaga domen stred mot Europakonventionen.
Det var då som konflikten tog en ny riktning.
I stället för att låta frågan stanna efter rättegången valde Persson att vända sig mot svenska staten och kräva skadestånd. Hennes argument byggde på uppfattningen att hon inte hade fått den rättvisa prövning som hon hade rätt till.
Det kunde ha blivit nästa stora kapitel i den utdragna historien.
Men det blev inte så.
Stockholms tingsrätt sade nej till hennes stämningsansökan. Persson fick alltså inte den möjlighet att gå vidare som hon hade hoppats på. Ändå fanns ytterligare en dörr kvar att försöka öppna.
Justitiekanslern.
Och det är här som den senaste utvecklingen kommer in.
Justitiekanslern har nu bedömt att det inte finns någon anledning att gå vidare med frågan eller att överpröva tingsrättens beslut när det gäller skadeståndet. Med andra ord får Persson ännu en gång nej.
Det är ett besked som sätter punkt för just den väg hon försökt ta för att få ekonomisk ersättning från staten.
För en person som under så lång tid har drivit frågan måste beskedet naturligtvis kännas tungt. Rättsprocessen har redan krävt tid, energi och pengar. Nu återstår dessutom kostnader som hon själv enligt uppgifterna förväntas bära.
Samtidigt är det viktigt att skilja mellan de olika delarna av historien. Att Persson inte får skadestånd från staten innebär inte att hon förlorade hela den ursprungliga rättsprocessen. Daniel Nyhlén dömdes faktiskt för förtal i ett av fallen.
Men för Persson verkar frågan ha handlat om mer än en enskild dom.
Det handlade om upprättelse.
Det handlade om hennes namn.
Och det handlade om vad hon ansåg vara konsekvenserna av publiceringarna.
När hon stod i rättssalen 2024 var hon övertygad om att processen kunde leda till en tydlig seger. Hon hade rest hela vägen från USA för att driva sin sak och gjorde det klart att hon inte såg rättsprocessen som ett sätt att skapa mer uppmärksamhet kring sig själv.
I stället beskrev hon kampen som något hon ville gå hela vägen med.
Det är också därför det senaste beskedet blir så betydelsefullt.
Efter den ursprungliga domen fanns fortfarande möjligheten att försöka få staten att ta ansvar för det som Persson ansåg hade blivit fel. Den möjligheten har nu i praktiken stängts.
Det stora avslöjandet i hela historien är alltså inte att Persson aldrig fick någon rätt i saken.
Hon fick faktiskt rätt i ett av de tre fallen.
Det som kom senare blev däremot en ny kamp – en kamp om skadestånd och om huruvida den svenska staten borde bära ett ekonomiskt ansvar för den process hon ansåg hade varit orättvis.
Och där blev svaret till slut nej.
Justitiekanslern har bedömt att det inte finns skäl att ta upp frågan vidare. Därmed står Gunilla Persson utan det skadestånd från staten som hon hade krävt, samtidigt som hon enligt uppgifterna själv får bära de betydande rättegångskostnaderna.
För Hollywoodfrun är det därför ännu ett bakslag efter en rättsstrid som redan har pågått i flera år.
Men en sak är fortfarande tydlig: Gunilla Persson gick inte tyst genom processen. Hon tog striden till domstol, berättade öppet om hur publiceringarna hade påverkat henne och vägrade släppa frågan när den första domen väl hade fallit.
Nu har hon fått sitt senaste besked.
Och det är långt ifrån det besked hon hade hoppats på.
