Marie Göranzon har under ett långt liv på scenen och framför kamerorna spelat otaliga roller. Hon har mött publiken med både humor, allvar och starka känslor och blivit en av Sveriges mest respekterade skådespelare.
Men det finns en roll som ingen kan förbereda sig för.
Att vara människa när någon man älskar plötsligt försvinner.
I en intervju har Marie Göranzon valt att blicka tillbaka på en period i livet som fortfarande berör henne starkt. Det handlar om hennes tidigare äktenskap, den komplicerade vägen till hennes stora kärlek Jan Malmsjö och framför allt relationen till mannen som trots skilsmässan förblev en av hennes närmaste personer.
Det är en historia som innehåller kärlek, skuldkänslor, vänskap och en sorg som kom långt senare.
Och när Marie berättar om det sista mötet med sin tidigare make blir det tydligt hur svårt det var för henne att förstå vad som egentligen höll på att hända.
Marie växte upp i Linköping, på hotellet som hennes föräldrar drev. Men redan tidigt stod det klart att hennes egen väg skulle leda åt ett annat håll.
Teatern lockade.
Hon slog igenom på Dramaten redan som 22-åring och etablerade sig så småningom som en av landets mest välkända skådespelare.
Privat hade hon samtidigt bildat familj.
Som ung blev hon mamma till dottern Lolo Amble tillsammans med Lars Amble, mannen som Marie kallade Lasse.
De gifte sig 1963.
Under de följande åren förändrades dock deras liv på ett sätt som ingen hade kunnat planera.
Marie träffade Jan Malmsjö.
Det skedde under en inspelning medan hon fortfarande var gift med Lasse.
Känslorna mellan Marie och Jan blev starka.
Och situationen blev därför allt annat än enkel.
Ett äktenskap var på väg att ta slut samtidigt som en ny kärlek hade börjat.
Marie och Lars skilde sig 1971.
Tre år senare gifte hon sig med Jan Malmsjö, och de två skulle komma att leva tillsammans under många decennier.
Men det som är särskilt intressant med historien är att skilsmässan inte innebar att Marie och Lasse försvann ur varandras liv.
Tvärtom.
Efter den första, svåra perioden lyckades de hitta tillbaka till en annan sorts relation.
Inte som äkta makar.
Utan som vänner.
Det tog tid.
Och det fanns känslor som behövde bearbetas.
Marie har tidigare berättat att hon bar på skuldkänslor efter skilsmässan och att hon länge kände att hon hade gjort Lasse illa.
Men så småningom kunde relationen förändras.
Marie och Lasse började umgås igen.
De kunde till och med träffas tillsammans med sina nya partners och äta middag.
Det som en gång hade varit ett äktenskap blev något annat – en djup vänskap som skulle bestå i många år.
Marie beskriver honom som en av sina bästa vänner.
Och trots att livet gick vidare tänkte hon fortfarande ofta på honom.
Sedan kom sjukdomen.
Lars Amble drabbades av njurcancer.
Han blev 76 år gammal.
För Marie blev det en situation som hon hade svårt att ta in.
Hon har själv beskrivit att hon hade lätt för att förtränga sådant som var jobbigt. När Lasse blev sjuk ville hon därför inte riktigt förstå hur allvarligt det kunde vara.
Hon intalade sig att vården skulle kunna hjälpa honom.
Han var stark.
Det skulle ordna sig.
Det var kanske ett sätt att skydda sig själv från den verklighet som hon inte var redo att möta.
Samtidigt fortsatte tiden att gå.
Och till slut kom den dag då Marie satt på sjukhuset tillsammans med Lasse.
Hon visste att han var sjuk.
Men hon verkar ändå inte ha varit beredd på det som skulle komma.
Det var deras sista möte.
Och det skulle bli en av de mest känslosamma stunderna i hennes liv.
Marie skulle senare beskriva att hon fortfarande tänker på Lasse nästan varje dag.
Det säger något om hur stark deras relation hade blivit efter skilsmässan.
Äktenskapet tog slut.
Men vänskapen gjorde det inte.
Och kanske var det just därför som förlusten blev så svår.
När en tidigare partner fortfarande är en av ens närmaste vänner kan sorgen få en alldeles särskild dimension.
Man förlorar inte bara någon som en gång varit ens make.
Man förlorar också en person som funnits med genom en stor del av livet.
Någon som känner ens historia.
Någon som varit med under de första vuxenåren, familjelivet och alla förändringar som kom därefter.
Marie har också berättat att hon önskat att människor skulle få leva längre och skämtsamt velat införa en regel om att ingen borde få dö före 80 års ålder.
Det säger något om hur starkt Lasses bortgång påverkade henne.
Men den verkliga känslostormen kom i samband med det sista mötet.
Marie berättar att hon satt med honom på sjukhuset.
Sedan var det dags för henne att gå.
Det var då Lasse plötsligt sa något som fick situationen att förändras.
Han sa till Marie att hon hade varit hans allra bästa vän i livet.
Först förstod hon inte varför han sa det.
Hon reagerade till och med med förvåning.
Varför skulle han säga något sådant just då?
Men efter några sekunder började innebörden sjunka in.
Han visste.
Han förstod kanske att tiden tillsammans höll på att ta slut.
Marie gjorde det inte.
Inte fullt ut.
När insikten kom blev allting för mycket.
Hon lämnade rummet.
Och utanför satte hon sig på en stol.
Där brast det.
Efter att ha försökt hålla känslorna på avstånd under sjukdomstiden gick det inte längre.
Hon storgrät.
Det var sista gången hon såg mannen som en gång varit hennes make – och som senare hade blivit en av hennes allra bästa vänner.
Det är kanske den mest gripande delen av hela berättelsen.
För deras relation hade gått igenom något som många skulle ha svårt att föreställa sig.
Från äktenskap till skilsmässa.
Från smärta och skuldkänslor till vänskap.
Och till slut till ett farväl som Marie inte var beredd på.
Samtidigt hade hennes liv gått vidare på många andra sätt.
Hon hade byggt ett långt äktenskap med Jan Malmsjö och fortsatt sin framgångsrika karriär.
Men vissa människor försvinner aldrig riktigt ur ens liv.
Lasse blev en sådan person.
Marie har sagt att hon fortfarande tänker på honom.
Hon har också uttryckt stolthet över deras gemensamma dotter Lolo och trott att Lasse skulle ha känt samma stolthet.
Det finns något fint i det.
Trots att deras äktenskap tog slut kunde de så småningom hitta en relation där omtanke och respekt fanns kvar.
Det är inte alltid en skilsmässa behöver innebära att alla band försvinner.
Ibland förändras de bara.
Och i Maries och Lasses fall blev vänskapen kanske på många sätt den viktigaste delen av deras senare relation.
Men det var också därför som hans sista ord fick en sådan kraft.
Marie hade länge försökt att inte tänka på det värsta.
Hon hade intalat sig att vården skulle lösa situationen.
Hon ville tro att Lasse skulle bli bättre.
Hon var helt enkelt inte redo att säga farväl.
Sedan kom de där orden.
Några få ord från en man som visste att slutet närmade sig.
Och plötsligt förstod Marie vad han försökte säga.
Det var inte bara ett konstaterande om deras relation.
Det var ett farväl.
Och först när hon gick ut från sjukhusrummet kunde hon släppa fram allt hon hade hållit tillbaka.
Det var då Marie Göranzon satte sig på en stol utanför rummet och storgrät – efter att Lasse sagt att hon hade varit hans allra bästa vän i livet. Det blev sista gången hon såg honom.
Det är ett minne som fortfarande följer henne.
Och kanske är det just därför historien om Marie och Lasse känns så stark.
Deras kärlek förändrades.
Äktenskapet tog slut.
Livet gick vidare.
Men vänskapen överlevde allt.
Till slut var det just den vänskapen som gjorde avskedet så svårt.
Och än i dag, många år senare, finns han kvar i Maries minnen.