Lars Lerin är en av Sveriges mest älskade konstnärer. Hans akvareller har ställts ut över hela landet, hans tv-program har lockat miljontals tittare och hans lugna sätt att berätta om livet har gjort honom till en av de mest uppskattade profilerna i svensk offentlighet. Men bakom framgångarna finns en historia som länge präglades av kamp, tvivel och ett beroende som nästan tog över hela hans liv.
I dag är det svårt att föreställa sig att den stillsamme konstnären en gång levde ett helt annat liv. Men Lars har aldrig försökt dölja sitt förflutna. Tvärtom har han gång på gång valt att tala öppet om missbruket, inte för att väcka uppmärksamhet, utan för att visa att förändring faktiskt är möjlig.
När han medverkade i Stjärnorna på slottet blev samtalen snabbt betydligt djupare än många hade väntat sig. Programmet handlade inte bara om karriär och framgångar. Det blev också en plats där deltagarna berättade om sina mörkaste perioder och hur de lyckats ta sig vidare. Lars beskrev hur starkt han påverkades av de andra deltagarnas berättelser och hur trygg stämningen blev under inspelningarna.
För honom väckte mötena många gamla minnen.
Minnen från en tid då alkoholen och tabletterna styrde vardagen.
Han har tidigare berättat att missbruket förändrade honom som människa. Relationer blev svårare, svartsjukan växte och verkligheten blev allt mer förvrängd. Det som i början kändes som en flykt blev så småningom ett fängelse som påverkade nästan varje del av livet.
Ändå beskriver Lars inte sitt förflutna med bitterhet.
Snarare med eftertanke.
Han har många gånger sagt att konsten hjälpte honom att sätta ord på sådant som annars varit svårt att uttrycka. Måleriet och skrivandet blev ett sätt att bearbeta erfarenheterna och göra dem till något som kunde hjälpa både honom själv och andra.
Efter att ha blivit nykter började livet förändras steg för steg.
Relationerna blev tryggare.
Vardagen lugnare.
Och framför allt fick han tillbaka känslan av att verkligen vara närvarande.
Samtidigt har Lars varit noga med att inte romantisera nykterheten.
Han menar att livet inte automatiskt blir enkelt bara för att alkoholen försvinner.
Tvärtom.
När bedövningen försvinner måste man också möta sina känslor utan skydd.
Glädjen blir starkare.
Men även sorgen.
Osäkerheten.
Och de mindre smickrande sidorna av den egna personligheten.
Just den ärligheten har gjort att många uppskattar hans berättelser.
Han försöker inte framstå som perfekt.
Han beskriver bara verkligheten sådan han själv upplever den.
Lars har också sagt att nykterheten är något som måste vårdas varje dag. Han ser den inte som ett mål man en gång uppnår, utan som ett dagligt beslut. Tidigare har han beskrivit den som en ”färskvara” och berättat att det fortfarande kan finnas stunder då suget gör sig påmint, särskilt under svåra perioder. Därför försöker han leva efter principen att ta en dag i taget.
Den inställningen har följt honom genom åren.
I dag består livet av familjen tillsammans med maken Junior och deras barn, konsten och tv-projekten som fortsätter att engagera tittarna. Många ser honom som en symbol för hopp – någon som visat att det går att skapa ett nytt liv även efter mycket svåra år.
När Lars talar om sitt förflutna gör han det utan att skylla ifrån sig.
Han vet vilka konsekvenser missbruket fick.
Men han vet också hur mycket han lärt sig av resan.
Och kanske är det just därför hans ord berör så många.
Den mest gripande insikten kom när han beskrev hur nykterheten faktiskt känns i vardagen.
Han sade att skillnaden är ”som natt och dag”. När han levde i beroendet blev hela livet förvridet, medan han i dag känner sig vaken och närvarande. Men han betonade också att nykterheten innebär att möta sig själv utan några filter – ”på gott och ont”. Det är inte alltid enkelt, men det är äkta. Och just den ärligheten har blivit en av de viktigaste lärdomarna i hans liv: att varje ny dag är värd att tas emot precis som den är, ett steg i taget.