Världen sörjer i dag en av filmhistoriens mest mytomspunna och tragiska gestalter. Den svenske skådespelaren och musikern Björn Andrésen har somnat in vid 70 års ålder på ett sjukhus i Stockholm efter en tids kamp mot cancer, vilket bekräftas av hans nära vänner och regissörer. Hans bortgång sätter punkt för ett osannolikt och stormigt livsöde som i decennier präglats av det tunga arvet från ungdomsåren. Det var en tillvaro som påbörjades under de absolut mest glamorösa omständigheterna man kan tänka sig, men som snabbt förvandlades till en evig mardröm och en personlig kamp mot demoner, missbruk och djup melankoli.
Allt tog sin början när den italienske mästerregissören Luchino Visconti handplockade den då blott 15-årige pojken från Stockholm för att spela rollen som den änglalike Tadzio i filmklassikern Döden i Venedig från 1971. Under presskonferenserna utnämnde regissören honom cyniskt till världens vackraste pojke, en etikett som kom att klistra sig fast vid honom som en förbannelse under resten av hans vuxna liv. Björn Andrésen kastades utan förvarning eller skyddsnät rakt in i en hysterisk och rovdjursliknande nöjesbransch där han objektifierades på det mest hänsynslösa sätt. Själv betraktade han rollen som ett sommarjobb som i slutändan totalt krossade och ruinerade hans liv. Den unga pojken tvingades utstå obehagliga situationer på strippklubbar och gaybarer i Venedig, där han kände sig extremt kränkt men tvingades le för att inte begå socialt självmord inför filmteamet.
Bakom den bländande vackra fasaden dolde sig en barndom fylld av djupa sår och personliga tragedier. Björn Andrésen föddes i Stockholm 1955 och växte upp under extremt svåra förhållanden efter att hans ensamstående mor försvann spårlöst när han bara var tio år gammal, för att senare hittas död i ett skogsparti efter att ha tagit sitt eget liv. Han lämnades i händerna på sin extremt ambitiösa mormor, som drevs av en besatthet att få en kändis i familjen och därför pressade den unga och sköra pojken framför varje tillgänglig kamera. Efter den enorma succén i Venedig skickades han till Japan där hysterin nådde helt absurda nivåer, liknande den som omgav The Beatles. Där tvingades han uppträda som popstjärna och modell samtidigt som han matades med piller för att orka med det omänskliga och pressande schemat. Senare hamnade han i Paris där äldre förmögna män inkvarterade honom i lägenheter och överöste honom med lyxiga gåvor och kärleksdikter, en tid i livet som han i efterhand beskrev med enorm avsky och ånger.
Det vuxna livet fortsatte i kaosets och motgångarnas tecken. Björn Andrésen drabbades av svår alkoholism och djupa depressioner, och familjelivet skakades av den ultimata mardrömmen när hans nio månader gamla son Elvin plötsligt avled i plötslig spädbarnsdöd. Tillsammans med sin före detta hustru, poeten Susanna Roman, fick han även dottern Robine, men sorgen efter sonens död lämnade permanenta spår i hans skakade själ. Trots att han i grunden var en extremt skicklig pianist och musiker som älskade klassisk musik, var det rollen som Tadzio som ständigt hemsökte honom. Han konstaterade själv att hans karriär var en av de få som började på den absoluta toppen och sedan arbetade sig nedåt i ensamhet. På äldre dagar hittade han dock en viss frid i att åldras och därmed få förlora sitt ikoniska utseende. Med sitt långa gråa hår och yviga skägg påminde han mest om en vis trollkarl, och han gladdes enormt över sin roll i skräckfilmen Midsommar från 2019, där hans karaktär offras brutalt genom att hoppa från en klippa. För Björn Andrésen var det en dröm att få dö i en skräckfilm, ett makabert men befriande slut på en lång skådespelarkarriär.