Det är få svenska idrottsprofiler som har delat med sig av sin resa på ett så personligt och berörande sätt som boxningsdrottningen Mikaela Laurén. Men bakom de glamorösa bilderna och de hårda slagen i ringen döljer sig en verklighet som präglas av både enorm tacksamhet och en gnagande stress över framtiden. Mikaela, som i dag hunnit bli 48 år gammal, befinner sig nu i en situation där omgivningens förväntningar och hennes egna innersta önskningar krockar på ett sätt som känns ända in i själen.
Hennes dotter Lola har blivit hela hennes värld, en efterlängtad liten människa som kom till efter en lång och smärtsam kamp mot ofrivillig barnlöshet. Mikaela har aldrig gjort någon hemlighet av att vägen dit var kantad av både tårar och medicinska utmaningar. Men i takt med att Lola växer har en ny fråga börjat eka allt högre i boxarens vardag. Folk runt omkring henne, både bekanta och främlingar, har börjat ställa det där kravet som känns som ett tungt tryck över bröstet: Ska det inte bli ett syskon snart?
Mikaela beskriver hur hon ständigt får höra att det vore det bästa för Lola, att ett syskon är den finaste gåvan man kan ge. Men verkligheten för en kvinna som närmar sig 50 är långt ifrån enkel. Hon erkänner öppet att tankarna på en till liten familjemedlem finns där, men de är tätt sammanvävda med en rädsla för vad kroppen faktiskt klarar av. Det handlar inte bara om att vilja, utan om att våga gå igenom hela den psykiska och fysiska karusellen en gång till. Varje gång frågan kommer upp rivs gamla sår upp från den tid då ingenting var självklart.
Det finns en nästan desperat underton i den stress hon upplever. Hon vet att klockan tickar, och hon känner hur pressen från samhället kryper under huden. Samtidigt som hon vill njuta av varje sekund med sin dotter, tvingas hon konfrontera det faktum att möjligheterna minskar för varje dag som går. Det är en balansgång mellan hopp och acceptans som få kan förstå om de inte stått där själva. Mikaela förklarar att även om önskan är stor, så är tacksamheten över att hon ens fick Lola så pass djup att hon ibland känner att hon inte får begära mer av livet. Ändå slutar inte frågorna att komma, och pressen på att fullborda familjen enligt andras normer fortsätter att jaga henne i vardagen.