Ulf Brunnberg, den legendariske skådespelaren som hela Sverige lärt känna som den karismatiske Vanheden, befinner sig nu i sitt livs kanske tuffaste strid. I en exklusiv och djupt personlig intervju öppnar han upp om ilskan, sorgen och det obevekliga motståndet mot en samtid han inte längre känner igen. Med en rykande cigarett i handen och en blick som gnistrar av stridslystnad gör han det klart för alla: ”Ingen ska pissa på mig!” Det är ett vrål från en man som vägrar att tystas eller knuffas undan i kulturens periferi.
Kampen handlar i hög grad om arvet efter Jönssonligan, den filmserie som gjorde honom till en nationalikon. Brunnberg ser med stor bitterhet på hur filmbolagen nu försöker gjuta nytt liv i konceptet utan hans samtycke eller medverkan. För Ulf är det mer än bara film; det är ett livsverk som håller på att skändas. Han beskriver de nya satsningarna som ett försök att utnyttja ett dött lik för kommersiell vinning. Trots att han står ensam kvar som den sista stridbara medlemmen i originalgänget, vägrar han att lägga sig ner. Med stöd från lojala fans, som nu samlar in pengar till hans juridiska kostnader, förbereder han sig för en process mot de stora jättarna. ”Jag kan inte lägga mig ner som någon sköldpadda”, konstaterar han med den där välkända skärpan i rösten.
Men bakom den hårda fasaden och rollen som landets främsta ”surgubbe” döljer sig en man som präglats av en tuff uppväxt. Brunnberg berättar öppenhjärtigt om en barndom där kärleken var sällsynt och där hans föräldrar aldrig erkände hans stora framgångar, inte ens när han vann en Guldbagge. Denna brist på bekräftelse tycks ha skapat den där oerhörda drivkraften att alltid klara sig själv, att aldrig be om ursäkt för sin existens. Samtidigt erkänner han att han med åren blivit mer av en ”känslokula”. Han har gått igenom mörka dalar, inklusive en tid då han var nära att avsluta allt efter att ha blivit ekonomiskt svindlad och tvingats avliva sin älskade hund.
Idag lever han ett tillbakadraget liv på Lidingö, men irritationen över sakernas tillstånd är ständigt närvarande. Han rasar mot allt från svensk skattepolitik till bristen på språklig elegans i dagens tv-intervjuer. Ändå finns där en gnutta hopp och en önskan om försoning med livet. Han drömmer om barnbarn och kanske, mot alla odds, att få bli förälskad en sista gång. Men kraven är höga, och värdigheten är hans viktigaste ledstjärna. Ulf Brunnberg är inte bara en skådespelare som gått i pension; han är en symbol för en svunnen tid som vägrar att ge vika för medioker diskbänksrealism. Hans röst darrar inte när han slår fast att han jobbat klart, men att han aldrig kommer att sluta kämpa för sin rätt att inte bli trampad på.