Det svenska landslaget befann sig på botten av en avgrund en dyster höstkväll på Ullevi i Göteborg. Utbuade av sin egen hemmapublik, utslagna av Kosovo och lämnade utan hopp inför framtiden efter ett raserat kvalspel. Men bara sex månader senare har allt förändrats och sommarens VM-slutspel väntar runt hörnet. Graham Stephen Potter, 50 år gammal, har bevisat att han faktiskt kan utföra mirakel. Att förvandla en splittrad och vilsen spelartrupp till en vinnande enhet på så extremt kort tid, och dessutom kriga sig till en VM-biljett via playoff, är utan tvekan engelsmannens största bedrift som tränare hittills.
Inför den helt avgörande kvalfinalen mot Polen – som slutade i en dramatisk 3–2-seger – var Potter märkbart tagen av stundens allvar. Han förklarade att han inte skulle byta ut upplevelsen mot någonting i världen och uttryckte en enorm stolthet över att få chansen att spela om en VM-plats inför en fullsatt arena i ett så passionerat fotbollsland som Sverige. Men vägen hit var långt ifrån spikrak. Potter hade sannolikt aldrig suttit på den svenska bänken om han inte först fått sparken från West Ham, och om det svenska fotbollsförbundet inte för första gången i historien gått emot sina egna principer genom att sparka en förbundskapten mitt under brinnande kval.
Missnöjet mot den tidigare ledaren Jon Dahl Tomasson började sjudre redan efter förlusten mot Kosovo i Pristina i september. Trots att fotbollschefen Kim Källström initialt bedyrade att förtroendet för dansken var orubbligt, gick det till slut inte att blunda för misslyckandet. Hemförlusten mot Schweiz, där publiken på Ullevi visade sitt missnöje med öronbedövande visslingar, blev spiken i kistan. Förbundets ordförande Simon Åström konstaterade krasst att ett nytt ledarskap krävdes för att rädda chansen till ett VM-playoff i mars. Sex dagar senare var Graham Potter kontrakterad.
Potter var redan ett välkänt ansikte för den svenska publiken efter sin sensationella resa med Östersund, en sjuårig framgångssaga som gav honom eko hemma i England. Trots blandade framgångar i klubbar som Swansea, Brighton, Chelsea och West Ham har han behållit sin jordnära och pragmatiska inställning till fotbollen. Hans första uppdrag som förbundskapten var tydligt: det handlade inte om att bygga ett komplicerat spelsystem eller en djup filosofi. Istället fokuserade han på att rensa spelarnas huvuden, utnyttja deras naturliga kvaliteter och skapa förutsättningar för maximal prestation under press.
Kärleksförklaringen till Sverige har alltid känts genuin från Potters sida. Han har ofta återkommit till tiden i Östersund som en otrolig period i sitt liv, och han ser Sverige som sitt andra hem – det var trots allt här hans tvillingbarn föddes. Denna djupa koppling till landet tycks ha gett honom en unik förmåga att kommunicera med de svenska spelarna på ett sätt som ingen annan utländsk tränare lyckats med tidigare. Graham Potter är mannen som kan förtrolla en hel nation, och nu när VM-festen väntar är det många som är beredda att kalla honom för en sann magiker.
