Världen sörjer i dag en av Sveriges mest inflytelserika och livsbejakande författare under de senaste åren. Margareta Magnusson, kvinnan som fick en hel värld att börja reflektera över sina ägodelar genom succéboken ”Döstädning: ingen sorglig historia”, har somnat in vid 92 års ålder. Beskedet om hennes bortgång bekräftades under måndagen och lämnar ett stort tomrum efter en person som med humor och rakryggad ärlighet vågade tala om det som vi ofta undviker – slutet på livet och de spår vi lämnar efter oss.
Margareta Magnusson var redan i 80-årsåldern när hon slog igenom internationellt och blev ett fenomen i sociala medier och i bokhandlar från New York till Tokyo. Hennes filosofi om ”döstädning” – processen att rensa ut sitt hem för att underlätta för sina efterlevande – blev en global trend. Men för Margareta handlade det aldrig om minimalism eller estetik, utan om generositet och ansvarstagande. Med sin varma röst och glimten i ögat lärde hon oss att det inte är föremålen i sig som är viktiga, utan de minnen och den kärlek de representerar.
Innan hon blev världsberömd författare levde Margareta ett rikt liv som konstnär och globetrotter, bosatt på flera platser i världen tillsammans med sin familj. Hennes erfarenheter av att flytta och packa ner livets alla delar gav henne den unika insikt som senare skulle hjälpa miljoner människor att finna ro i att släppa taget. Hon blev en motpol till dagens konsumtionssamhälle och påminde oss ständigt om att vi inte kan ta med oss någonting när vi går, men att vi kan göra det lättare för dem som stannar kvar.
Hennes bortgång markerar slutet på en resa som inspirerat till både tv-serier och oräkneliga samtal runt köksbord världen över. Margareta Magnusson lyckades med konststycket att göra ett svårt ämne lättillgängligt och till och med underhållande. Hon skrev in i det sista och förblev en symbol för att det aldrig är för sent att starta en ny karriär eller att göra skillnad för andra. Hennes arv lever kvar i varje hem där någon nu väljer att ge bort en kär sak istället för att spara den i en låda.
Nu sörjs hon av barn, barnbarn och en enorm läsekrets som tacksamt tagit emot hennes visdomar. Margareta har städat klart efter sig själv, precis som hon lärde oss, och lämnar efter sig en värld som är lite lättare att navigera i. Det är ett värdigt farväl till en kvinna som lärde oss att leva fullt ut, genom att våga titta på slutet med ett leende.