Gunilla Persson får ingen lättnad i den långa och utmattande kampen mot den svenska staten. Den 66-åriga kändisen, som under åratal kämpat för vad hon anser är rättvisa kring arv, skatter och enorma summor pengar, har nu fått ännu ett tungt nej från rätten. Förvaltningsrätten har slagit fast att hon inte har rätt till något skadestånd från staten, trots att hon hävdat att myndigheternas hantering av hennes fall orsakat henne både ekonomisk och psykisk skada. Det är ett besked som landar hårt efter alla de år hon lagt ner på processer, möten med jurister och nätter fyllda av oro och frustration. Gunilla har alltid varit rak i sin kommunikation, och nu beskriver hon känslan som ett rent slag i ansiktet – en bekräftelse på att systemet inte lyssnar på hennes sida av historien.
Allt började för flera år sedan när hennes make gick bort och efterlämnade en stor förmögenhet som Gunilla ärvde. Skatteverket gjorde en bedömning som hon och hennes rådgivare ansåg var felaktig och oproportionerlig, vilket ledde till krav på stora belopp i skatt. Hon överklagade gång på gång, men rätten har gång på gång gått på statens linje. Nu har hon även försökt få ersättning för det lidande processen orsakat – den sömnbrist, den stress, den ekonomiska pressen och den känsla av maktlöshet som följt med. Men rätten säger nej. De anser inte att staten brutit mot några regler på ett sätt som ger rätt till skadestånd, och domen känns som en dörr som slås igen för gott, åtminstone i den här instansen.
I ett gripande inlägg på Instagram delar Gunilla nu sin besvikelse öppet med följarna. Hon skriver med en röst som bär på både ilska, sorg och en envis vilja att inte ge upp helt: ”Jag fick nej igen. Inget skadestånd, inget erkännande av hur det här påverkat mig. Det känns som ett slag i ansiktet efter allt jag gått igenom. Jag är helt knäckt just nu.” Orden är råa och ärliga, och man kan nästan höra hur rösten stockar sig när hon skriver dem. Hon beskriver hur processen ätit upp hennes krafter, hur hon ibland vaknat mitt i natten med tankar på nästa brev från myndigheterna, hur det påverkat hennes relationer och hennes vardag. Trots allt det tunga tackar hon dottern Erika som varit hennes klippa genom hela resan, och de vänner som hört av sig med stöd och uppmuntran. ”Ni vet inte hur mycket era ord betyder när allt känns svart”, skriver hon, och kommentarerna fylls snabbt av hjärtan, ilska mot systemet och egna berättelser från andra som känt sig överkörda av myndigheter.
Gunilla har aldrig varit den som gömmer sig bakom fasaden. Hon har delat både glädjeämnen och smärta offentligt, och det här inlägget visar en kvinna som är trött men inte besegrad. Hon antyder att hon funderar på nästa steg – kanske en överklagan till Kammarrätten eller högre instanser – för att få prövat om allt verkligen gått rätt till. Det är hennes envishet som lyser starkast i det här mörkret; att hon trots upprepade nej fortfarande tror på rättvisa och vågar fortsätta kämpa. För många följare känns det här som en påminnelse om hur svårt det kan vara för en enskild person att ta sig an ett helt system, oavsett hur mycket pengar eller kändisskap man har.
Under de här åren har Gunilla samtidigt försökt leva sitt liv – umgås med nära och kära, delta i sociala sammanhang, hålla humöret uppe trots allt. Men den här senaste domen sätter saker i perspektiv. Den påminner om hur skört det kan kännas när rätten inte ger det erkännande man längtat efter. Ändå finns det en styrka i hennes ord som ger hopp – hon ger inte upp, hon reser sig igen, hon fortsätter att tala ut. Våra tankar går till Gunilla under den här svåra perioden. Må hon få den vila hon behöver, må hon hitta nya krafter och må rättvisa till slut komma hennes väg. Hon har kämpat hårt, och hon förtjänar att bli hörd. Håll ut, Gunilla – vi är många som står bakom dig.