Det är en resa som känns som en tidsmaskin rakt in i hjärtat av svensk musikhistoria – ABBA:s Benny Andersson och Björn Ulvaeus har nu öppnat upp om allt som format deras liv, karriären och den eviga succén som bara fortsätter växa. I en stor intervju beskriver de det hela som en ”joyride genom tiden”, en vild och underbar färd fylld av hits, turnéer, Hollywood-drömmar och oväntade vändningar som ingen kunde förutse. Från de första stapplande stegen i Stockholm på 70-talet, via Eurovision-segern 1974 med Waterloo, till att bli världens mest älskade popgrupp – och nu, decennier senare, med Voyage-showen i London och ny musik som fortfarande toppar listorna. De två männen sitter där, nu i 70- och 80-årsåldern, och blickar tillbaka med ett leende som blandar stolthet, nostalgi och en gnutta förvåning över hur allt utvecklats.
Benny berättar med värme om hur det kändes när de först insåg att något stort höll på att hända. ”Vi satt i studion och spelade in låtar som vi trodde var bra, men vi hade ingen aning om att de skulle bli eviga”, säger han och skrattar lite åt minnena från de där intensiva nätterna där idéer flödade fritt. Björn nickar instämmande och fyller i med detaljer om hur de kämpade för att låta musiken kännas tidlös – enkla melodier som fastnade direkt, texter som berörde hjärtat och produktioner som var banbrytande för sin tid. De pratar om pressen efter varje ny hit, hur de balanserade familjeliv med galna turnéer och hur skilsmässorna från Agnetha och Anni-Frid egentligen blev en katalysator för att gruppen slutade turnera 1982. ”Vi ville inte förstöra det magiska genom att fortsätta när det inte längre kändes rätt”, förklarar Björn öppet, och orden känns ärliga och mogna efter alla dessa år.
Men resan slutade ju aldrig där. Istället kom återföreningen i form av digitala avatarer, den spektakulära Voyage-showen i Abba Arena och nya låtar som ”I Still Have Faith in You” och ”Don’t Shut Me Down” som bevisade att magin fortfarande finns kvar. Benny beskriver hur det var att se sig själv som 70-åring projicerad på scenen bredvid de unga versionerna – ”det var overkligt, som att möta sitt yngre jag och säga hej”. De pratar om hur tekniken öppnat dörrar de aldrig trodde fanns, och hur de fortfarande skriver musik tillsammans, ofta vid pianot hemma hos Benny med kaffe och gamla minnen som sällskap. Det är en bild av två vänner som aldrig slutat skapa, som fortfarande blir exalterade över en ny ackordföljd eller en text som plötsligt sitter perfekt.
Intervjun är fylld av sådana små, mänskliga detaljer som gör allt så nära. Björn berättar om hur han ibland vaknar med en melodi i huvudet och skyndar sig till pianot mitt i natten, medan Benny skrattar åt hur han fortfarande blir nervös inför nya releaser trots allt. De reflekterar över hur ABBA påverkat generationer – från barn som dansar till Mamma Mia-filmerna till artister som samplar deras låtar idag. ”Vi har blivit en del av folks liv på ett sätt vi aldrig kunde drömma om”, säger Benny stilla, och det ligger en djup tacksamhet i rösten. De pratar också om sorgen efter att ha förlorat vänner och kollegor längs vägen, men betonar hur musiken håller dem vid liv och samman.
För oss som vuxit upp med deras låtar känns det här som ett kärleksbrev till fansen. En påminnelse om att vissa saker verkligen är tidlösa – kärlek, vänskap och en bra melodi. Benny och Björn har åkt joyride genom decennier av förändring, men de har aldrig tappat gnistan. De är fortfarande där, skapar, minns och inspirerar. Och vi är så glada att få följa med på resan, låt för låt, år efter år. Tack för musiken, killar – ni har gjort världen lite gladare.