Oliver Kylington är äntligen hemma där hjärtat alltid funnits – på isen i Djurgårdens tröja och framför den kokande publiken på Hovet. Efter tio tunga år i Nordamerika, med allt vad NHL innebär av press, resor och distans till familjen, valde den 28-årige backen att bryta upp i höstas och skriva på för sin moderklubb. Redan efter tio matcher har han hunnit med fyra poäng, massor av istid över 20 minuter per match och en känsla av att ha hittat rätt igen. Han spelar med en hunger och glädje som smittar av sig på både lagkamrater och supportrar. Varje byte ut på Hovet känns som en revansch, en chans att visa vad han gått miste om under alla år utomlands.
Det som gör comebacken extra söt är alla nära och kära som nu fyller läktarna varje hemmamatch. Oliver delar ut biljetter som om det vore godis – till föräldrar, syskon, gamla kompisar från uppväxten och tidigare lagkamrater. Han berättar med värme i rösten hur mycket det betyder att se deras ansikten uppe på ståplats eller i läktarblocken när han åker ut på isen. ”Det är en helt annan energi när de är där. Jag spelar för dem också”, säger han och ler stort. Atmosfären på Hovet har alltid varit speciell för Djurgårdsfansen, men för Oliver är det som att få en extra boost varje gång publiken vrålar hans namn eller sjunger med i ramsorna. Han känner sig sedd, älskad och omsluten på ett sätt som NHL aldrig riktigt kunde ge.
Men det finns en person som han saknar extra mycket i den där publiken – Bianca Ingrosso. Den kända influencern och programledaren har en nära och varm vänskap med Oliver, och hon har varit extremt påstridig med att få komma och se honom spela live. ”Hon har tjurat på mig jättemycket om att vilja komma hit”, avslöjar han med ett skratt som avslöjar hur road han blir av hennes envishet. Bianca har frågat flera gånger, skickat meddelanden och till och med sagt att hon ska fixa tid i kalendern, men deras scheman har krockat gång på gång. Just nu är hon i Marbella och solar, men Oliver låter hoppfull när han pratar om framtiden. Han tror verkligen att det kommer att ske snart – så fort det blir möjligt tidsmässigt.
När frågan kommer upp om Bianca egentligen håller på Djurgården blir Oliver lite försiktig men ärlig. Han vågar inte svära på att hon är en hardcore-supporter av klubben, men han vet att hon backar honom personligen med hela sitt hjärta – och det är ömsesidigt. Han har stöttat henne i hennes karriär, hennes projekt och hennes tuffa perioder, precis som hon gör för honom nu. Men om hon väl dyker upp på Hovet har han en tydlig önskan: ”Jag vill se henne i en Djurgårdströja. Det skulle betyda väldigt mycket för mig.” Tanken på Bianca stående där bland alla andra, iklädd gul och blå, hejande på honom och laget, får honom att le brett. Det skulle bli en kväll att minnas för alltid, en stund där vänskapen blir ännu starkare mitt i hockeyfebern.
Oliver beskriver hela sin nya tillvaro med en blandning av tacksamhet och lycka som känns äkta rakt igenom. Att vara tillbaka i Stockholm, spela i den rink där han lärde sig åka skridskor som liten, och samtidigt ha alla viktiga människor runt sig är som en dröm som gått i uppfyllelse. Varje gång han kliver in i omklädningsrummet, hör Hovet brusa i bakgrunden och vet att familjen och vännerna sitter där uppe, fylls han av en energi som är svår att beskriva. Och nu väntar han spänt på den där speciella kvällen när även Bianca äntligen tar plats på läktaren. Han är övertygad om att det kommer att hända – och när det gör det blir det garanterat extra högt jubel från både honom och hela Hovet.