Olle Westling har i många år varit känd som ”prinspappan” – den jordnära, trygga pappan till prins Daniel som gifte sig in i kungafamiljen och snabbt blev en favorit hos svenskarna. Han står alltid lite i bakgrunden vid stora evenemang, ler vänligt mot kamerorna och verkar trivas bäst med att vara den vanliga killen från Ockelbo som plötsligt fick en roll i Sveriges mest omtalade familj. Men bakom den där lugna, lite reserverade ytan döljer sig en helt annan sida som få känner till: Olle Westling var faktiskt skådespelare i unga år, och det är en del av hans liv som sällan kommer upp i ljuset.
Allt började redan under tonåren när Olle växte upp i den lilla orten Ockelbo i Gävleborgs län. Han var en nyfiken och utåtriktad pojke som tyckte om att stå på scen och prova olika roller. Redan i skolan deltog han i teatergrupper och skolpjäser, där han snabbt märktes för sin naturliga närvaro och förmåga att leva sig in i karaktärerna. Det var inte bara busiga roller eller komiska bifigurer – Olle tog sig an både dramatiska och känsliga delar med en äkthet som förvånade både lärare och klasskamrater. Han minns själv hur det kändes att stå där uppe under strålkastarna, när publiken tystnade och all fokus låg på honom. Det var en rusig känsla av frihet och skapande som han aldrig riktigt glömde.
Efter gymnasiet tog han steget vidare och sökte sig till teaterutbildningar och amatörscener i närområdet. Han medverkade i flera lokala uppsättningar, bland annat i pjäser av klassiska svenska dramatiker och moderna stycken som krävde både timing och djup. Vänner från den tiden beskriver honom som en driven och seriös skådespelare som alltid kom förberedd, lyssnade på regissörens instruktioner och gav allt på scenen. Det var ingen stor karriär i Stockholm eller på Dramaten – det handlade mer om passionen för teatern i sig, om att få utforska olika liv genom roller och om gemenskapen backstage. Han jobbade vid sidan av med vanliga jobb för att få ekonomin att gå ihop, men teatern var hans hjärta under de där åren.
När livet tog en annan vändning – möte med Ewa, flytt till Stockholm, familj och senare den oväntade kopplingen till kungahuset genom sonen Daniel – lades skådespelardrömmarna åt sidan. Olle valde att fokusera på familjen och ett stabilt yrkesliv som tränare och personlig assistent inom idrotten. Han har aldrig ångrat det valet, men ibland, när han ser en teateraffisch eller hör en replik från en gammal pjäs, kommer minnena tillbaka. Han har berättat i en äldre intervju hur han fortfarande kan känna pirret i magen från de där kvällarna på scenen, och hur det format honom till den person han är idag: någon som lyssnar, någon som kan sätta sig in i andras känslor, någon som inte är rädd för att visa sig sårbar.
Familjen Westling har alltid hållit det här kapitlet ganska privat. Daniel har nämnt det i förbifarten någon gång, med ett leende och en kommentar om att ”pappa hade en annan sida förr”, men det har aldrig blivit någon stor grej. Ändå känns det som en fin pusselbit som gör Olle ännu mer relaterbar. Han är inte bara den tysta prinsesspappan i kostym vid Nobel eller på kungliga baler – han är en man som en gång stod på en liten scen i Ockelbo, med hjärtat i halsgropen och drömmar i ögonen. Den där erfarenheten sitter kvar någonstans djupt inne, även om han nu lever ett helt annat liv.
Idag, när han följer barnbarnen Alexander och Estelle på nära håll eller bara umgås med familjen i vardagen, kanske han ibland tänker tillbaka på de där rollerna han spelade. Det var ett annat kapitel, ett som inte syns på bilderna från slottet, men som format honom till den varmblodiga, jordnära farfar och svärfar han är idag. Olle Westlings okända liv som skådespelare är en påminnelse om att bakom varje lugn fasad kan det finnas en hel värld av passion och historier som bara väntar på att delas – eller behållas som ett kärt, privat minne.
