Det är januari – och årets mörkaste, kallaste och mest brytningslösa månad gör anspråk på att pröva våra sinnen till det yttersta. Per Bjurman, Aftonbladets New York-korrespondent och musikälskare med kirurgisk känsla för rytm och feeling, summerar i en ny text hur den här tiden på året ibland känns som om själva livet satt i pausläge. Han erkänner att även hans traditionella metoder för att mota bort januari-ångesten inte riktigt räcker till – förutom en sak: musiken som låter som ett antidepressivt slag i solar plexus.
Redan innan Bjurman ens öppnar sin spellista på krogarna längs Broadway är känslan densamma: världen känns kall, mörk och nästan orimligt långsam. Mörkret biter sig fast i huden, vintern känns som en evig surround-effekt, och nyheterna på nätet förstärker bara känslan av hopplöshet. Men det finns ändå ett vapen mot denna januaritröttma, och det stavas låtar som luktar svett, dansgolv, lyckorus och ett kollektivt ”NU KÖR VI!”.
Bjurman berättar om en gammal spellista med namnet ”Chase January Away” – en samling på 75 låtar som ska fungera som ett musikaliskt motgift mot den här månaden. Den består av jublande feelgood-klassiker med euforiska rytmer och refränger som suger upp all hopplöshet som snöblandat regn kan kasta på dig.
På listan syns allt från legendariska feelgood-dänger till disco-klassiker. Whitney Houstons odödliga anthem I Wanna Dance With Somebody är ett självklart inslag, en låt som alltid lockar kroppen att röra sig även när januari-mörkret vill få oss att stå still.
Men Bjurman nöjer sig inte där – han pekar också på ett gäng andra låtar som alla på sitt sätt har kraften att lyfta en frusen själ. Dave Edmunds rökiga rockversion av Bob Segers Get Out Denver, Cornershops Brimful of Asha och The Soul Sisters Good Time Tonight är bara några exempel på musik som, när den kommer rätt i lurarna, får även snöiga trottoarer att kännas som dansgolv.
Paul Simons You Can Call Me Al, Primal Screams Movin’ On Up och Tommy McLains Before I Grow Too Old är ytterligare viktiga bestanddelar i denna skapelse – låtar som inte bara underhåller, utan också verkar som en slags emotionell vitamininjektion mot tröttheten som januari gärna matar våra kroppar med.
Men den låt som kanske bäst symboliserar hur Bjurman vill mota bort vinterns demoner är The Brothers Johnsons Stomp!. Den funkiga discodängan, med sitt glittrande fyrverkeri av energi, är i hans bok det närmaste vi kommer ett musikaliskt solsken mitt i årets mörkaste månad. När den exploderar i hörlurarna kan till och med de djävulska vindarna runt 42:a gatan i New York kännas som små, fjäderlätta gnistor.
Bjurman konstaterar att även om inte ens dessa låtar kan göra januari till en lättsam månad, så ger de åtminstone hopp – en känsla av att livet inte bara är kyla och tomhet, utan kan explodera i rytm och sväng när vi minst anar det.