Jag var i början av 20-årsåldern och såg mig själv som poet, även om jag väl visste regeln att man inte kunde kalla sig poet förrän man hade publicerat en diktsamling. I Stockholm, där jag bodde, hade ett ställe vid namn Forum öppnat, ett kulturcentrum för de som var intresserade av poesi och konst. Det kallade sig ett samtida rum för kultur, och lockade på den tiden, sent 1980-tal, en ung och något elitistisk publik där alla delade en uppriktig längtan efter djupa upplevelser. Jag kände mig inte hotad av detta. Mina föräldrar var båda kända författare; min far litteraturkritiker och min mor poet och översättare.
Jag hade inga egna skrivarkompisar i min ålder. Jag befann mig i glappet mellan en vuxenvärld jag ännu inte hörde till och en ungdomsvärld som mest handlade om sex och alkohol. Jag älskade att dansa, att gå på nattklubbar, känna musiken, anonymiteten vid baren, de mörka hörnen, dofterna av parfym, svett och spillda drinkar. Små detaljer hos män och kvinnor fascinerade mig: en kvinnas skjorta, strålande vit; ett tunt guldkedje i urringningen. Ibland fanns det män jag tyckte om eller begärde. Jag hade som en punkt av heder att hälsa på dem, buga lite och vända på klacken. Ibland fungerade själva avskedet som en slags förförelseteknik.
Jag skapade inga nära vänskaper på Forum, men kände mig som en del av en krets, mest äldre manliga poeter och konstnärer. Jag blev van vid att vara försynt och yngst. Att umgås med äldre män gav mig friheten att vara ung och ändå agera vuxen.
Några år senare hade jag skickat in en diktsamling, fått den refuserad och skrivit om den. Nu hade den blivit accepterad. Vissa undrade om det var för att den var bra eller för att jag hade föräldrar med kontakter. Det var en obesvarbar fråga, och jag skämtade gärna om det. Jag visste att jag inte kunde göra bättre, men när jag läste korrekturet undrade jag om den verkligen var tillräckligt bra.
Snart blev jag inbjuden att läsa mina dikter på Forum. Värd där var en man vid namn Jean-Claude Arnault, i mitten av 40-årsåldern, gift med poeten Katarina Frostenson. Han var frontfiguren; hon den mystiska skuggan i bakgrunden. Jean-Claude var en rastlös konstnärlig typ, en slags regissör och dörrvakt som otåligt skakade stolar, hällde vin, och höll ett öga på scenen, lokalen och folksamlingen under pausen. Han kysste kvinnor på kinden, kom ihåg ansikten och höll ibland en skyddande hand bakom ryggen på äldre besökare som förhandlade trapporna ner till lokalen.
Ibland hörde jag honom göra oanständiga kommentarer om unga kvinnor, men jag valde att uppfatta dem som pueril humor. De var aldrig roliga, men lätta att borsta bort, som mjäll på en axel. Han var ju fransk, och talade svenska med accent. Kanske lät han inte lika rå på franska?
En dag såg jag honom i bakre delen av klubben, nära en ung kvinna som stod bakom ett bord med vinglas. Han stod väldigt nära, gestikulerade och viftade med fingret. Jag undrade vad som gjort honom så arg och vad som gav honom rätt att bete sig så. Kvinnan verkade stark, hennes ansikte som en mask. Mörka ögon, klart röda läppar, svart spetsväst under kavajen. Jag tyckte om det sätt hon stod på.
Men även om jag vid den tidpunkten inte visste vad som låg bakom hans beteende, började en gnagande oro växa inom mig. Berättelser om hans tidigare övergrepp och skandaler började cirkulera, och efter en tid skulle de komma att förvandlas till en nationell skandal som chockade Sverige och resulterade i att Nobelpriset i litteratur 2018 inte delades ut.
När nyheterna om hans fällande dom för våldtäkt bröt ut kände jag en blandning av skräck och lättnad. Skräck över de offer som han utsatt, och lättnad över att rättvisa slutligen hade skipats. Jag mindes mina egna möten med honom, hans charmiga men manipulativa sätt, och insåg hur nära jag hade varit. Hans personlighet var en farlig blandning av karisma och makt, och den gav honom tillträde till en värld där han kunde utnyttja sin ställning.
Jean-Claude Arnault hade i åratal missbrukat sin position i kultursfären. Han hade en särskild talang för att manipulera människor, särskilt unga kvinnor som sökte vägledning inom poesi och konst. Många, inklusive jag själv, hade bländats av hans energi och karisma. Men bakom det sociala och konstnärliga fasaden fanns en mörk verklighet.
Domstolsförhandlingarna avslöjade chockerande detaljer: sexuella övergrepp, trakasserier och ett mönster av systematiskt utnyttjande. Hans offer talade modigt om sina erfarenheter, och deras berättelser blev centrala i att förstå omfattningen av hans brott. Det var svårt att ta in att en man som verkade så kultiverad och konstnärlig kunde vara kapabel till sådana handlingar.
Jag minns fortfarande känslan av förvirring och fruktan när jag såg honom i Forum. De små subtila tecknen som jag hade ignorerat som ungdom – hans blickar, hans kommentarer, hans sätt att kontrollera rummet – fick nu en ny och skrämmande innebörd. Att ha varit i samma rum som honom, och att ha sett hur han interagerade med kvinnor, var en påminnelse om hur listigt och manipulativt han opererade.
Kulturscenen i Stockholm förändrades drastiskt efter skandalen. Många institutioner granskade sina rutiner, och frågor om makt, ansvar och säkerhet inom konst- och litteraturvärlden blev centrala. Diskussioner om sexism, övergrepp och maktmissbruk inom kulturella miljöer fick en nationell betydelse och öppnade dörrar för en bredare samhällsdialog om rättvisa och skydd för utsatta.
Personligen lämnade skandalen en bestående påverkan. Den påminde mig om att charm och makt inte alltid går hand i hand med moral och säkerhet. Att se hur samhället långsamt började konfrontera övergrepp i kulturen gav hopp om förändring, men det var också en smärtsam insikt i den verklighet många kvinnor levde med under årtionden.
Jag är tacksam över att ha överlevt min egen ungdom i en miljö som kunde vara farlig, och att ha kunnat fortsätta utvecklas som poet och individ. Men min upplevelse med Jean-Claude Arnault är ett permanent inslag i mitt minne – en påminnelse om vikten av vaksamhet, mod och solidaritet. Och framför allt är det ett bevis på att rättvisa, även om den kommer sent, kan göra skillnad.
Att Sverige och Nobelkommittén sedan agerade för att reformera sina strukturer visar att även institutioner kan förändras när skandaler blottläggs. Skandalen kring Jean-Claude Arnault blev inte bara en personlig erfarenhet för många offer, utan en nationell väckarklocka som visade hur makt och konst kan manipuleras till förtryck.
I dag ser jag tillbaka på dessa händelser med en blandning av sorg och styrka. Sorg för de som lidit, men styrka i att sanning och mod kan segra. Och jag minns alltid Forum, inte bara som en plats för poesi, utan som platsen där jag första gången mötte mannen som skulle förändra den svenska kulturscenen för alltid.