Pia Degermark, den unga skådespelerskan som en gång fångade hela Sveriges hjärta, talar nu öppet om den tid då hon kopplades ihop med den då unge kronprinsen Carl Gustaf. Det var på 1960-talet, en tid präglad av oskuld och förväntan, innan livet förändrades för dem båda. För Pia skulle en enda bild från Storlien komma att förändra allt. Det var bilden som gjorde henne känd över en natt – inte bara som filmstjärna, utan som ”kungens första flickvän”.
Hon minns hur det hela började. En gemensam vän hade bjudit med henne på en vinterresa i fjällen där även Carl Gustaf deltog. De var unga, glada, skrattade mycket, och någon tog en bild på dem tillsammans. ”Den bilden startade allt”, säger Pia. Kort därefter fick regissören Bo Widerberg syn på fotot och erbjöd henne huvudrollen i filmen Elvira Madigan. Samtidigt började pressen skriva om henne som kungens nya kärlek. Men enligt Pia var det aldrig en kärlekshistoria, bara en missförstådd vänskap som växte till en legend.
”Vi spelade med ett tag,” berättar hon i dag. ”Alla skrev att jag var hans flickvän, och det var nästan som ett skådespel. Men det var aldrig sant. Det var bara ett spel.” Hon säger det med ett leende, utan bitterhet, som någon som för länge sedan har försonats med sitt förflutna. De dansade på några fester, gick på middagar i sällskap av vänner, men relationen var aldrig romantisk. ”Vi var unga, nyfikna och ville ha roligt. Inget mer.”
Efter succén med Elvira Madigan blev Pia internationellt uppmärksammad. Hon fick priser, reste mellan Stockholm, Paris och Hollywood, och levde ett liv som tycktes fyllt av glamour. Men bakom kulisserna dolde sig en annan verklighet. Den plötsliga berömmelsen blev för mycket. Hon berättar om hur ensamheten och pressen ledde till ätstörningar, sömnproblem och senare missbruk. ”Jag förlorade kontrollen. Jag tappade fotfästet i en värld där alla ville ha något av mig men ingen egentligen kände mig.”
Hon gifte sig, fick barn, men äktenskapet sprack. Åren som följde var tunga. Pia hamnade i hemlöshet, kämpade med hälsan och levde periodvis på gatan. Ändå beskriver hon inte sitt liv som en tragedi. Tvärtom säger hon att hon lärt sig mer av motgångarna än av framgången. ”Jag har varit på botten,” säger hon lugnt, ”och där lär man sig vad som verkligen betyder något.”
I dag lever Pia Degermark ett stilla liv i Norrtälje. Hon säger att hon har hittat lugnet hon sökte. Hon promenerar mycket, läser böcker, och träffar ibland gamla vänner. ”Jag har det bra. Jag är en snäll människa. En bra människa,” säger hon med värme. Hon bär på minnen från en annan tid – en tid då allt verkade möjligt, men också en tid då en oskyldig bild kunde skapa en myt som följde henne i årtionden.
När hon tänker tillbaka på Carl Gustaf gör hon det utan ånger. ”Han var en vän. En artig, charmig ung man. Vi skrattade mycket. Men kärlek? Nej, det var aldrig så.” Hon berättar att de inte har haft kontakt på många år, men hon önskar honom allt gott. ”Han gjorde det han skulle – han blev kung. Jag gick en annan väg. Vi hade våra roller, och livet fortsatte.”
Hennes historia är mer än bara en anekdot om kunglig romantik. Den är ett tidsdokument över hur snabbt rykten kunde spridas, hur kvinnor blev till symboler, och hur lätt verkligheten försvann bakom rubrikerna. Pia Degermark visar i dag att det går att återta makten över sitt eget narrativ – att gå från myt till människa.
”Allt var bara ett spel,” upprepar hon. ”Men det spelet gjorde mig till den jag är i dag.”