Efter många år av kämpande med infertilitet var jag säker på att födelsen av våra två vackra döttrar skulle bli en glad vändpunkt för vår familj. Jag hade aldrig föreställt mig att min man istället för lycka skulle lämna oss i det viktigaste ögonblicket i våra liv.
Graviditeten hade varit tuff. Veckor av sängvila, sömnlösa nätter och rädslan för att förlora bebisarna… Men när jag först höll Masha och Sonya i mina armar verkade allt obetydligt.
När min man kom på besök, istället för ett leende eller glädjetårar, hade han ett uttryck som jag inte kunde förstå.
”Hej”, viskade jag, ”Titta på dem, är de inte ett mirakel?”
Han klev närmare, tittade på tjejerna och hans ansikte stramade till.
”Vad är det här?” muttrade han.
Jag rynkade pannan.
”Det här är våra döttrar. Masha och Sonya.”
”Du visste att jag ville ha en son!” snappade han, hans röst så hård att jag nästan tappade barnet.
Jag kunde inte vira mitt huvud runt det.
”Igor, det här är våra barn, de är friska och vackra. Är inte det det viktigaste?”
”Nej, de är inte mina barn”, väste han genom sammanbitna tänder.
”De är inte vad jag förväntade mig.”
Han anklagade mig för att lura honom, för att svika honom med mina ”falska förväntningar”. Sedan vände han sig om och gick ut och slog igen dörren efter sig.
I det ögonblicket kröp hela min kropp av smärta. Min glädje försvann och lämnade bara tomhet och tårar. Bebisarna höll fast vid mig, som om de kände min förtvivlan.
Dagen efter kom han inte tillbaka. Inte veckan efter. Jag fick reda på att han hade åkt på semester utomlands, som om ingenting hade hänt. Hans mamma, Olga Sergeevna, stödde honom i detta. Hon ringde mig och anklagade mig för att ha förstört familjen och ”förrådt deras namn”.
Varje meddelande från henne skar mig till benet. Men när jag rockade tjejerna genom långa nätter insåg jag: för dem måste jag vara stark. Jag vände mig till en advokat, ansökte om skilsmässa och ansökte om full vårdnad. Det var inte lätt, men genom processen fick jag förtroende för mig själv.